647. Bödeln och vassen

Känslan av en nyss avbarkad slana i handen;
frisk och fuktig är växtdöden.

(I matsalen äter jag ensam varje dag,
de har blivit rädda för mig nu.)

Det regnar när jag stakar ut roddbåten. Vattnet
är runt mig, i mig, under mig; ingen undkommer det.

(Mellanchefen spänner ögonen i mig, och biter
ihop, mycket hårt, håller käften och vill döda mig.)

Får upp farten, nu forsar det kring båten, och håret
är blött när vi klyver vassväggen.

(Med händerna har jag frilagt det här organet
det är likt de flesta andra jag har sett.)

Stakar mig så djupt in i vassen det går. Ingen
vet var jag är, ingen kan se mig nu, ifred.

(Det första snittet är alltid det som upprör mest,
den gamle tröttern blossar upp för en sista strid.)

Lägger mig på durken, knäpper upp jackan, skjortan
för att få känna regnet slå mot bröstet.

(Det finns inget motstånd, den muskeln skar jag av.
Kroppen opererar sig själv nu, vassen väntar på mig.)

Känslan av en krossad karriär i handen;
torr och tårfri är företagsdöden.

Advertisements

2 responses to “647. Bödeln och vassen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s