658. Länk-otips och något om dikten som ett ting i sig

UPPDATERING: Stewe Claeson må ha skrivit en del bra gejer, men som person har han inte lärt sig vanligt hyfs, att säga hej och goddag, så därför ryker den surfan från min länklista.

Stewe Claeson, se det var ju en riktigt trevlig överraskning.

Bland annat har jag (och säkert många fler) honom att tacka för att vi kan läsa Les Murray på svenska utan att skämmas. Tillflykt till ödemarken, en introduktion (dikter i urval översatta till svenska) till Les Murrays poesi, är en bok som nästan alltid ligger framme här hos oss. Storliten poesi, suveränt översatt.

Herr Claeson skrev om svårigheten att greppa viss samtidspoesi och om dess anspråksfullhet, och jag kommenterade kort. När jag skrev min kommentar, flög jag iväg något och den flykten valde jag att inte lägga med i kommentaren. Men jag tyckte om det jag skrev så här får ni ta del av det. Det handlar om ett förhållningssätt till poesi, att se dikten som ett ting i sig:

Själv är jag speciellt förtjust i tanken på att en dikt kan vara likt ett ting, lite som ett träd, som kan sättas i rörelse och fås att ljuda av vinden, eller av att fällas med en motorsåg. Hur trädet ser ut varierar; det är beroende på när man tittar på det, precis som det kan vara med en dikt. (Men är ett träd ett ting? Ja, ett levande ting. Är det inte hemskt att tänka så? Nej, det behöver det inte vara. Mänskan är också ett levande, föränderligt, ting, olikt alla andra ting, och omöjligt att beskriva utan att förminska det eller beskära det. Att till exempel försöka förstå mänskohjärnan genom att ta till metaforer, som ”maskin” eller ”dator” eller ”nätverk” är dömt att aldrig avslöja hela sanningen, eftersom det som konstruerat de metaforerna är hjärnan självt.)

Du kan ta på dikten; hur känns den? Kanske röra dig i eller på den. Vad framkallar det i dig? Är det meningslöst att stryka handen över en björkstam? Eller att se hur skuggorna faller under dess krona? I sig betyder det inget, men i oss skapas betydelser. Men det hela omöjliggör inte betydelse. Trädtoppen är död. Varför då? Någon har målat stenen blå. I den ihåliga stubben ligger en kvarglömd leksaksbil.

Förresten är jag sjuk idag, hemmavid. Jag orkar inte vara logiskt stringent. Och jag vill tro på det där. Ja, det är viktigt för mig, nödvändigt, inser jag, att dikten är verklig, blir verklig. Så vet jag nog att jag är klar med en dikt. Den finns som ett ting i sig. Det här kan ju låta märkligt och paradoxalt, med tanke på den värld vi lever i, där varor produceras i en aldrig sinande flod, men det jag talar om när jag talar om ett ting i sig, är något helt annat. En dikt är inte vilket ting som helst; satt i relation till teven eller datorn är det ju ett anti-ting. Och vi behöver många anti-ting för att neutralisera alla djävla prylar som hotar att dränka oss.

One response to “658. Länk-otips och något om dikten som ett ting i sig

  1. Pingback: 615. Stig Larsson och jag liknar dikten vid en björk | Manier och poesi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s