332. Vore jag en vind

I restaurangen är det tomt
sånär som på oss, två män
i våra rustningar, kostym
för att tåla fler slag och
för att skrämma,
för att gömma sig i
maskeraden.

När du talar hör jag
hur vindarna viner
över bergen i Granada.

Du sitter med ryggen
mot fönsterväggen, jag
ser ut över infarten till
Kista, vägarna, de få
träden; det här är landskapet
för de som stretar och lider,
och kallas moderatfittor
och räknenissar och teknokrater;
själlösa maskindelar i monstrets buk,
av dem som hyllas på kultursidorna.

Jag är på besök, du bor här,
men vi är bröder, du och jag.
Hur kan de andra förstå?
Att här sitter två kostymnissar
som skriver poesi, skriver
i maskindalens skugga?

Vindarna, min vän, drar fram
överallt och skapar rörelse
utan att ses.

Såna som vi står utanför
alla gemenskaper, vi hör till dem
som inte passar in,
de som inte är som syns.

Vore jag, vore jag en vind.

4 responses to “332. Vore jag en vind

  1. Fint och ödsligt. Jag tänker på hur skumt många poeter som jobbat på bank, försäkringsbolag och dylikt. Konstigare än så är det inte. Konstnärer som jobbar som lärare, författare i vården, Tranströmer som psykolog, arkitekter i hemtjänst, mm. Och så konstnärliga själar som blir journalister. Och Tjechov – läkare.

    • Tack, Gabi. Nej, inte konstigt alls. Men den där känslan… kanske delar vi den alla, vi som skriver poesi, måste skriva, oavsett om det är stort eller smått eller vad. Jag känner alltid ett utanförskap, har alltid gjort, i den ena världen är jag konstig, flummig, svag, märklig, udda, excentrisk, självgod, förmer och i den andra världen är jag en själlös maskin, kostymnisse, falskmyntare, gränslös bekräftelseknarkare… ja, inget av det där tycker ju JAG att jag är, men åh, det är ju så enkelt att tolka mänskornas miner, blänket i deras ögon, mungipornas snörpenhet eller händernas avståndstagande… Nuförtiden har jag liksom kommit över det där, tänker inte på det så mycket, men när jag i veckan träffade en vän som gjort, gör, karriär på det Stora Företaget, och han liksom blygt berättade att han börjat skriva Haiku-dikter blev jag väldigt rörd och kände igen mig själv från länge sen.

  2. Haiku är väl kanske precis vad han kan hinna ; )

    Och ja, jag förstår att du blev rörd, det blir jag också när man mitt i tävlingarnas hårdhet möter ngt dolt, ngt mjukt, ngt egensinnigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s