321. Kortis om Bildhuggarens dotter

Snodde åt mig Bildhuggarens dotter i Faderns och Moderns bibliotek. Har legat och läst den på soffan i kontoret på eftermiddagarna den här veckan.

Tre saker vill jag säga om Tove Jansons barndomsskildring.

Språket förvånar mig. Tänker flera gånger att hon ibland skriver som Hemingway, för hon håller en begåvad distans till subjektet och använder substantiven som en mästare.

Frånvaron av brännpunkter förvånar mig. Är det för att författaren Tove Janson endast tillåter barnets syn på Fadern och Modern och medvetet håller sig ifrån vuxna tolkningar från framtiden, för att det var en idyll eller för att hon är aningslös fortfarande när hon skriver boken? Förmodligen mest förklaring A. Huvudämnet är inte faders-moders-relationen här, utan barnets upplevelse av världen.

Till slut blir det lite tråkigt. Tur att den är kort.

Nu måste jag samla styrka och läsa klart 2666. Ja, det tar sin lilla tid. Stoppar in enklare saker emellan. 2666 kräver sin läsare.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s