311. Då jag minns mina döingar

Brasklapp: Jag är lite full. Läs vidare med det i åtanke.

Min fru lägger vår pojk och här sitter jag och eldar i spisen, lyssnar på regnet utanför och tänker på mina döingar.

Lustigt är det, att det blivit en vana såhär en dag före julafton. Nåja, om tre år i rad är en vana… Visserligen åker vi till familjegraven i Bromma kyrka på Allahelgona, men det är så här före jul som jag minns minns. Men ändå, inte så underligt, kanske, med tanke på att julen är en familjehögtid.

Och mest minns jag mina farföräldrar, Göta och Bengt, hur vi alltid var hos dem på Stora Essingen den tjugotredje (Bengts födelsedag) tillsammans med tjocka släkten. Farmor och farfar fick leva fina långa liv. Bengt dog först nittiofyra år gammal och Göta dog två år efter vid nittiofem. Någon gång kanske jag berättar om dem. Ett annat folkslag, det kan jag lova.

Sen minns jag också mina morföräldrar, men med dem var det lite knepigt ibland. Morfar kom från en släkt som förlorat allt, och allt i detta sammanhang var mycket. En rik häradshövdning spelade bort det han ägde, varenda pinal, och familjen gick från herrgård till fattighus. Det där satt djupt, så djupt att hans barnbarn inte kom undan. Själv var han för alltid en sjöbuse som kvävdes än mer av att vara på land, och livet i den fula förorten tog nog knäcken på honom.

Sen finns det andra döingar, såklart. En speciellt, min vän A som hängde sig sjuttonde maj 2001. Honom tänker jag på nästan dagligen. Får jag tid över åker jag till hans grav. Den berättelsen, om A, är nästan för hemsk att berättas, och om jag någon gång gör det, kommer det att ske på ett sätt så att ingen som vet kommer att veta att det är det jag gör.

Vi har även M, som dog av ett alltför hårt liv. Inget självmord, men närapå. de flesta var rädda för honom, jag inräknad, och många hatade honom. En våldsverkare, en sadist, en sån som verkligen kunde lukta sig till svaghet och slog hårt, skoningslöst. Nu talar jag bokstavligen. Mig älskade han att förnedra. Han flöt iväg, åren gick, vi hörde mindre och mindre om honom, mest sjuka grejer, någon gång per år träffades vi, och sen, hux flux dog han, av en sprucken buttspottskörtel.

Därefter minns jag alla vänners mammor och pappor som har dött, i princip av cancer, hela bunten. Tre av mina äldsta barndomsvänners föräldrar, fler bekantas.

Döden, hur ska det gå att undgå att tänka på den, när alla minnen tonat ut?

Nej, det går ju inte. Och inte går det att veta något om den.

Jo.

En sak vet jag.

Döden är ingen lieman,
ingen djävla taskspelare i kåpa.

4 responses to “311. Då jag minns mina döingar

  1. Det är fint att minnas sina döingar. Det är stunder värda mycket, just de. Din dikt om tiden, likasâ. Jag gillar helt enkelt dina mycket nyktra fylledikter.

    • Tack för dina fina rader, Helena! Och hoppas att julen hos er är god. Uppskattar din blogg, inte minst på senare tid de komiska guldkornen i form av dialog mellan dig och er lilla. Är också glad att du läser och kommenterar här!

  2. Men tack! Och god fortsättning, med mycket skrivande, till dig! (snart är det dags för 2666 även här och kan i gengäld inte mer än att repetera rekommendation inför mannens lysande novelltalang).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s