306. Bara svammel…

Lite känns det som att jag har tappat språket, eller det är nåt som filurar där inne i mörkret drar sig undan inte leker kurragömma utan finns – inte-finns där då jag far efter det med händerna. Det, vad det nu är, står alltid bakom mig, hur jag än vänder mig, och jag som är van att vara den som står bakom mig och i den positionen kunna le lite överlägset smart, alltid veta mitt nästa steg, ord, före jag sagt, skrivit, handlat. Ska jag vara rädd? Ja, kanske lite, för jag är inte helt säker på att den här leken är ofarlig.

Nej, det kan vara så att händerna, ja, jag ser det nu, blir polargrönt norrsken som sakta dämpas, eller nej, det var ett vatten de blev i den stund de skulle gripa om det jag sett, nej, tillåtits se, nej, bara silhuetter mot en smutsig lila fond, som tydligen var himlen, och det var inte mina händer utan trädens fuktiga stammar. Det känns, igen, som att dyka ner i ett vatten, med avsikten att vara en simmande kropp, och upptäcka att kroppen också är ett vatten, som löses i det större. Vanmakten i att inte vara avgränsad, det vill jag ha sagt, är visserligen hemsk, men mer underlig och annan-världslig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s