298. Något utspilld

Jag tittar ner i pölen utomhus,
och i vattenångans dans ser jag
mig själv.

Hur jag är ett stillastående vatten,
hur det sköna som förflyktigas
är min längtan.

Hur jag bara skulle bli en liten pöl
om jag rann ut ur mig själv.

Något att kliva över,
för att inte blöta ner fötterna.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s