294. Ett lindebarn för vinden

Dessa dagar av de minst heliga
blir blickarna på min kropp syn,
och känsel, av vindar som tätt
sluter mig, som vore jag

ett lindebarn.

Att surras kring sin egen ryggrad,
och bara kunna se på då kroppen
närmar sig bränningarna, de ord
jag inbillar mig att ni uttalar.

Därinne, inombords, är jag mitt eget
villebråd, och i rollerna som jägare
och magiker, tillsätter jag er, ni
som ikväll inte ägnat mig en tanke.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s