283. Det som undflyr

Varför är de vackraste platserna
öde?

Går man till dem, går man ensam.

Där finns sanningen
i ett samtal med sig själv,
tolkat av naturen.

I hur solen färgar oss,
då den sjunker.

2 responses to “283. Det som undflyr

  1. Kim Larsson

    Mycket vackert skrivet! Som väntat uppskattar jag verkligen denna dikts tema och slutsats. Dikten harmonierar med den mentala plats jag försöker bebygga nuförtiden … det är märkligt hur vägar korsas och flätas ibland …

    • Tack, Kim!

      Roligt att du känner dig hemma i dikten. Den utgår helt och hållet från första raden, som jag brukar fråga mig när jag är i min stuga ute i skärgården. Världens vackraste plats, speciellt på hösten men då är det tomt och öde. Vi har skapat ett lite konstigt liv åt oss, vi mänskor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s