Gräshoppan mörknar mot september,
du sa den klädd som en ökengeneral
i brunbränt gräs och matt orange.
I oktober föll trollsländorna ner ur skyn,
och dog flämtande i de sista solstrålarna
på fönsterblecket.
November ger oss stillhet, de mörka fälten,
ljuden från jorden som andas långsammare,
himlar av smutsiga lysande vattenfärger.
Det är nu jag ber dig, att säga undan allt
som skymmer, säga rymden närmare och
uttala ljuset från kosmiska insekter.
Annonser
Shit, nu är du så där fin igen! På kornet på jorden och upp.
Åh, tack Gabi!
: )
Mycket fin dikt! Tack!
Tack för att du läste, och roligt att du tyckte om den!
Ja, jag tappar nästan andan… som du fångar novembers vemod…
Din kommentar värmer, Ingrid. Tack för att du läste!
Gunnar, när det är bra så är det riktigt bra. Inga halvmesyrer, inga instängda ord och tankar. Jag menar det, det är riktigt bra!
Thomas, jag bugar och tackar så mycket för de orden. Och blir stolt och glad; det betyder mycket att få så fina reaktioner som jag har fått på den här dikten!