278. Alternativ till 32/2011

Solitudinem fecerunt, festum appelunt*, liksom, tycker man kanske efter att ha läst DN:s recension av 32/2011 (ej på nätet?).

32/2011 är alltså en antologi med urval ur 32 svenska poeters dikter från nolltalet.

Jag funderade ett tag på att köpa antologin och verkligen närläsa den, tvinga mig själv, men efter att ha umgåtts med tanken ett tag och sedan bläddrat i antologin idag i en bokhandel, känner jag inte ett utmanande motstånd utan bara en stor trötthet och leda.

Aldrig kommer jag att läsa 32/2011. För mig representerar den det poetiska nolltalet; någon slags absolut nollpunkt. Men tro nu inte att jag menar att all poesi i antologin är oläsvärd. Där finns säkert guldkorn och bra saker. Det är vad den står för, dess ursprung och dess anda som är nollpunkten.

Personligen har jag dock inga invändingar mot hur urvalet har gjorts, vilket många andra har. Vi lever i en värld där vi alla ser om vårt hus, och så är det med det. Någon solidaritet som går utöver de egna preferenserna finns inte heller i den svenska poesivärlden.

Men är det då så illa ställt med den svenska poesin som jag lät antyda i min första mening?

Nej, så illa som att gruppen kring OEI skapade en öken av det svenska poesilandskapet och benämnde det en fest är det inte och har heller inte varit. Men att beskriva nolltalets svenska poesi som en ”fest”, vilket alltså Thomas Götselius gör i DN, är magstarkt och kan väl inte läsas annat än som ironiskt?

Annan poesi finns, fanns, har skrivits under nolltalet. Det är något jag gradvis har insett efter att på riktigt ha börjat läsa svensk samtidspoesi, och inte bara läst om den, eller läst det av dem som ställts längst fram på scenen: Hallberg, LMR, Jönsson, UKON, Thörn och andra skrivmaskiner som OEI-fabriken producerat.

För visst, OEI har dominerat och format, fortsätter forma: tre av fyra redaktörer för 32/2011 har varit/är med i redaktionsrådet för OEI, och att en hel del av det som publicerades av language-poeterna knutna till OEI på nolltalet var ofärdiga experiment är ju heller ingen hemlighet: jag gissar att det sista slår igenom även i 32/2011, och det är därför den stora tröttheten slår mig bara jag tänker på 32/2011.

Hursomhelst, vi alla behöver skolas, och exakt vad ämnet är spelar kanske inte alltid någon roll. Den estetik som OEI manat fram (en slags ”language pose”) har säkerligen lärt dess utövare något. Inte minst sådant som de lustigt nog skulle ha mest nytta av ifall de skrev romaner: komposition, metonymi. (Som både är ett passande grepp i sig, läs ex. Tolstoj och hur han beskriver sina gestalter utifrån deras attribut, och en fin metod för att föra texten framåt.)

Men för att slutföra utvikningen, och återvända till den poesi som också skrivits under nolltalet och som är riktigt läsvärd, som inte förvirrat sig att tro att ett motstånd mot metaforen är ett ideologiskt ställningstagande, och som fick den där öknen att blomma, vill jag nämna dem ni bör läsa om ni inte känner för 32/2011.

Lennart Sjögren
Ann Jäderlund
Håkan Sandell
Kristian Lundberg
Gunnar D Hansson (mycket mindre language än jag någonsin kunnat tro) Johannes Anyuru (som förvisso är med i 32/2011)
Lars Gustafsson
Göran Greider för att nämna några. Ida Linde. Hanna Nordenhök (faktiskt, också hon med i 32/2011).
—————–
* De gjorde en ensamhet, och kallar det fest

Egentligen skrev Tacitus såklart fred (pacem) och inte fest. Oftast brukar man översätta ”solitudinem fecrunt” med ”de skapar en öken”, vilket är konstigt, men det är en annan diskussion

Advertisements

8 responses to “278. Alternativ till 32/2011

  1. Kim Larsson

    Beklagar slarvfel – här kommer bättre version

    Intressant inlägg … jag vill tillägga några saker och opponera mig. Du skriver att OEI har dominerat. Detta är bara delvis korrekt. Ser man till tidnings-recensioner och de stora förlagens utgivning, så visst, men det finns andra kanaler för poesin, och vad 32/2011 helt missar/ignorerar är de verkliga svenska nyheterna: poetry slam och internet. På knappt ett decennium har urgamla maktstrukturer slagits sönder, och poesin har blivit genuint folklig och produktionen nästan oöverskådlig. Det finns hundratals kvalitativa och autonoma svenska poeter, var och en med sin egen trogna publik, och desa poeter ger blanka fasen i Bonniers, OEI, Röda rummet osv … de existerar och verkar utanför etablissemanget, och mår alldeles utmärkt … på sajten poeter.se finns 100 000 texter publicerade. Och tvärt emot vad många tror, är det lätt att hitta texter som håller hög klass, texter som på inte sätt är sämre än de förlagen ger ut. Och att 32/2011 ignonerar Bob Hansson är ytterst svårbegripligt. Han är utgiven på W & W, har en jättepublik, och är ngn sorts poetisk self made man … oavsett vad man tycker om Bobs poesi, kan man inte förneka honom som nutidsfenomen. Han är en ytterst modern poet. Och så har vi bloggarna och nättidskrifterna, där den etablissemangsfria poesin lever i högsta välmåga. Jag tycker verkligen att poetry slam och internet är betydligt interssantare som nutidsfenomen än ompaketeringen av sextiotalets språkkritiska poesi. Visst innehåller 32/2011 utmärkt poesi – det är befängt att påstå annat – men särskilt ny och fräsch känns väl inte language-grejen längre … men att klaga på en Bonniers-antologi när man själv verkar i underjorden är ju som att klaga på fägen på en batong man får i huvudet … meningslöst egentligen … man kan inte vänta sig annat än protektionism och fyrkantighet från etablissemanget … det är därför det heter som det heter …

    • Tack för kommentaren!

      Ja, sant: Delvis korrekt på det sätt som du säger, kan bara hålla med. Allt beror på hur djupt insyltad man är; det påverkar vad man ser. Jag har, som jag skriver, också insett att det finns så mycket mer än det OEI-centriska (trots att de har dominerat de traditionella finrummen, måhända inte lika relevanta längre) och nämner ett par alternativ.

      Helt sant är också att nätet (där jag själv är en blygsam liten tussilago, och där du och Eremonaut bidrar positivt) och slam (där är jag dock inte lika insatt som du) finns, har funnits och VÄXER. Det är gott. Och ja, delvis framtiden. Och, nej, klaga har man inget för… Men du kanske förstår känslan av stor matthet vid blotta åsynen av 32/2011? Säkert finns där guldkorn, och man skulle säkert gilla somligt. Men personligen pallar jag inte att ens försöka läsa den.

  2. Jag brukar inte vara framfusig, men har Du glömt bort att Du tyckte min poesi var läsvärd? Jag finns inte med på Din lista. Vad gäller OEi dominansen så behöver man kanske ha sett den inifrån – det vill säga blivit drabbad av vad de lyckades ta bort genom att finnas så intensivt – för att på allvar ta i beräkningen att de verkligen varit ett homogent gäng med vassa armbågar och lögner.

    • Hej Boel!

      Nej, det har jag inte glömt, och det tycker jag fortsatt. Vad gäller OEI så är jag lyckligt ovetande om konkreta detaljer, jag har bara sett resultatet så att säga.

  3. Kim Larsson

    Jag är inte jätteinsatt i slampoesi, Gunnar, men jag har iakttagit och analyserat fenomenet. Visst föstår jag att du blir matt av antologin. Det blir jag också, men jag känner väldigt starkt att jag inte har tid att dröja vid min matthet och bitterhet så länge, eftersom jag har fått ett underbart verktyg i famnen: internet. Internets (så revolutionerande är internet att amerikanska militären ville förbjuda medborgarna att använda det) är fullt jämförbart med boktryckarkonsten som historiskt fenomen. Den som betraktar internet som något banalt, ”bara teknik” (samma människor som anser sig vara för fina för att ”nedstiga” till blogg-populasen och forum-träsken) glömmer att pappersboken, pennan och skrivmaskinen är lika krassa fenomen, och dessutom oändligt mkt enklare … nå, vart vill jag komma? Jag vill bara säga att internet är ngt oerhört för en fattig och idealistisk skrivare … man kan bli redaktör, kritiker, förläggare, författare, poet och vad man vill … för första gången i världshistorien har jag tillgång till dessa billiga, effektiva kanaler … min tidskrift Eremonaut, Facebook, hundratals nätforum, mail, printondemand, you name it … äntligen kan jag säga ”Jag struntar i alla tråkiga och lägnaktiga strebrar och frågar ingen om lov längre” … Att inte ta till vara möjligheterna är för mig otänkbart … För några veckor sedan diskuterade jag förresten med en av mina (nätaktiva) favopoeter, som verkligen skriver fabtastiskt … och hon vet inte ens vad OEI är! Jag tycker det är underbart!

    • Ja, jag håller ju med dig. Internet är ett litet mirakel. Här har jag en liten och mycket fin läsekrets som är allt jag kan begära och mer. Så för mig finns inte många anledningar att skicka in dikter till de etablerade tidskrifterna eller stå med mössan i hand inför förläggare.

  4. Kim Larsson

    Låter utmärkt! Och du skriver ju verkligen jättefint! Jag hålle på dig

    • Tack!

      Och jag tycker mycket om Eremonaut i min tur. Ni har en vinnande blandning; jag blir alltid positivt överaskad när jag tittar in, och det uppskattar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s