274. Kort reflektion

Nu blir jag tjatig. Men Roman Jakobson analys (se föregående inlägg) bekräftar tesen att metonymins natur gör den svårtolkad när den används i ex. poesi, i varje fall om man som läsare försöker skapa mening i det man läser.

Att viss samtida poesi ter sig så fullständigt meningslös beror alltså till viss del på att poeten har använt metonymier i (för?) hög utsträckning. Likheterna ligger inte på betydelseplanet; finns likheter arbetar de på något annat plan, och kan egentligen inte sägas skapa mer betydelse eller mening än ett stycke klassisk musik.

Uppdatering:
———–

För den som vill ha ett svenskt exempel rekommenderar jag nästan vad som helst av Anna Hallberg. Ex. Mil, vilket mer eller mindre bara är ett associativt flöde, ett hårt redigerat stream of consciousness, där det enda som fullt ut gestaltas är den skrivande poetens skrivande om skrivandet. Paradoxalt nog, eftersom Hallberg själv beskrivit sin metod som att skriva utåt istället för inåt.

Här följer ett par citat av Waldrop, som jag tycker belyser vad det är jag talar om.

I had begun avoiding metaphors in my poems. […] But you can imagine how electrified I was when I saw, in Claude’s Le renversement, smack in the middle, on a page by itself, the sentence “Shall we escape analogy,” without a question mark.

Citatet från Between Tongues: An Interview with Rosmarie Waldrop
by Matthew Cooperman

And none of these forms are “organic form.” None rely primarily on metaphor, though from the Romantics on poetry has been more or less identified with it.

*

Olson has called this vertical tendency of metaphor “the suck of symbol.” Metaphor as hotline to transcendence, to divine meaning which casts the poet in the role of special being, a priest or prophet. We know these ideas very well. They have dominated the thinking about poetry from Romanticism to the present.

*

Now it happens that these two emphases, on metaphor or on metonymy, are not simply differences between two styles, but coincide with the two dimensions of every speech act, selection and combination . . . .

So the poem is not so much a mirror as “a window, opposite direction, lean out, not thrown back on yourself. A window, a lens gathering language [as the Objectivists meant it], a focus to burn. Conjunction and connotation.

Form/composition is not an extension of content (Olson/Creeley), but is, on the contrary, primary. It is the form that generates the content.

(3) The aim is not unifying (the one right word, the one perfect metaphor), but to open the form to the multiplicity of contexts.

(4) The transcendence is not upward, but horizontal, contextual. It is the transcendence of language with its infinite possibilities, infinite connections, and its charge of the past. In other words, no split between spirit and matter.

Citat ur Dissonance (if you are interested), Rosmarie Waldrop. Tuscaloosa: University of Alabama Press, 2005.

Att Waldrop på något sätt läst Jakobson framstår som klart, när man läser de hör citaten; och det står också klart att hon och vårt svenska avant-garde delar poetik.

Annonser

3 responses to “274. Kort reflektion

  1. Undrar vad du då kommer att tycka om Fru Bergs senaste diktsamling; som mest verkar vara en ploj på spunnen svenska, med sociologi-ord vrängda med samhällskritisk vitsighet.
    Metonymier? Kanske. Metaspel? Tja. Det såg ut som om hon var oerhört lärarinneaktigt förnöjd i alla fall. Jag tror hellre jag tar och lyssnar på Grisen Skriker än på hennes Hönor 😉

    Varför metaforen skulle vara manlig och autokratisk förstår jag inte; för att den sas sluter till om sig? Nä, det finns metaforer som öppnar också…exemplen är legio. Från Homeros till Tranströmer.
    Forum verkar lite tråkigt. Sociokulturell gemenskap, för de närmast anhöriga.
    Bra att du visade underarmarna. De får kanske nöja sig med det, tills vidare 😉 Mer muskler, som man säger på metonymiska, lär uppstå under ”träningen”.

    • Inte alls, gissar jag… Bergs största fel är att hon vill upphöja sin obegåvning till dygd och rättesnöre.

      Om metaforen. Nej, precis. Det där är bara fånerier. Något var fel med den ”patriarkala” poesin, och detta något fick bli den stackars metaforen. De sparkade ut den i öknen, lastad med allsköns poetiska (politiska) synder som de kunde finna på.

      Metaforen är ju bara en metod, och som abstrakt koncept är den så att säga ingenting; neutral. Först en konkret metafor kan kritiseras.

  2. Ursäkta de fåniga solarna. Jag missade rätt tecken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s