259. Den enkla poetiken

Atmosfäriskt skvalp,
är mänskan; bara
fruktkroppar
som utan förvarning
tränger sig ut i livet
och snart torkar ut.

När döden så nalkas
lockar vi till oss
existensens flugor
och maskar; idéerna
som bryter ner oss.

—–

Konsten, och däri räknar jag Poesin, kan vara mycket. För mig måste den handla om existensen. Den måste alltid ligga bortom vetenskapen, vara suddig och hypotetisk. Den är bara sann i sådan mening att den är ärlig i sitt uppsått och sitt löfte att alltid söka sanningen. Vi kan aldrig vara säkra på exakt var den befinner sig, var den ska ta vägen. I längden är den det enda trovärdiga alternativet för att hantera de existensiella frågorna; religionen ser jag som en annan, omoralisk och misslyckad, konstform med ytterst tveksamt uppsåt och mål.

Poesin ger oss en möjlighet att föra samtal med oss själva om ämnen vi ännu inte formulerat, frågor som ännu inte ställts. Ett förstadie till tänkandet och vetandet.

Det här är såklart ett uråldrigt sätt att se på Poesin, men hur jag än letar mig fram längs andra, mer komplicerade poetiker och förklaringsmodeller, återkommer jag ständigt till denna enkla och självklara.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s