248. Då du har dunstat ur mig

Ur huden stiger du, min vän,
lämnar mig såsom vågen flyr
genom havet.

En dimma där du var i mig,
något som grumlar min blick
utan att kännas.

Tar min plats åter. Insmord
i blålera vakar jag över vattnet,
gömd i vassen.

Ett monster, med sprucken grå hud
och polargröna ögon, som gnyr
bakom sitt organiska galler.

4 responses to “248. Då du har dunstat ur mig

  1. Vad bra. Igen. Fast svårt. Förstås. Skilsmässor. Skit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s