240. Om lönnmördare och annat

Det har varit tomt och tyst här ett tag.

Under tiden har jag varit ett par rivna och blöta trasor som fladdrar i vinden. Ja, en sliten bild för en sliten man, som far min brukade säga.

Det finns stolpar som körs ner i jorden för att markera saker. Kanske ett hörn på ett planerat hus. Kanske ett tomtgräns. Med nubb fäster man en bit vitt tyg. För syns skull. I en annan värld skulle kanske någon tro att det handlade om att ge upp. Här handlar det om materiella drömmar. Men jag är bara den blöta tygbiten, och har ingen aning om vad det egentligen är jag markerar.

Nåja. Bloggare skriver ofta små kvicka charmigheter om sina senaste funderingar (snusförnuftigheter och tyckelityckerier); sån skit ligger inte för mig. Istället är jag glad att jag fick ur mig någon slags poesi, för första gången på ett tag. Du kan läsa Ask och aska i nästa inlägg. Det är en fin sak som jag blev förvånad av själv, för den släpper inte taget och öppnar sig vitt.

Jag skrev den i min lilla stuga när det regnade. Sedan sov jag en timme på dagbädden. Kände mig som en pensionär. Det var härligt. Fortsatte att spela pensionär. Bara för att jag läser The Blind Assasin, som är riktigt bra. Atwood, en sjudjävla författare. Och det bästa med att vara pensionär verkar vara att man kan säga precis vilka fräckheter man vill till folk, och de bara ler. Så. Att vara författare är också att vara pensionär. Där har ni lite tyckelityck.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s