232. Helvetet som poesi

Gud?

Suger i mig syrad stukad svamp,
huden spänner tämjer ögonen
med rakblad
ska inte
tassa på tå förbi buskar
av ståltråd och kråkben.

En ny vana.

Att icke-älska,
att icke-hata.

Begrips.

Tanka,
ta det,
tryck upp det.

En ny vana.

Det som inte dödar mig
för mig närmare
kedjan.

Yngla; blodkärlen bränner sig genom huden
en sotig härva av blinda ormar krälar i gölen.

Tanka,
ta det,
tryck upp det.

————
Läses igen med det här i öronen:

Advertisements

6 responses to “232. Helvetet som poesi

  1. Om du skriver på speed – däremot – får du passa dig 😉

    • Haha, ja, här kör jag väl i diket så att gyttjan stänker. Men, va fasen, så är det ju ibland. Utan de tio misslyckade texterna skriver man aldrig den som slår en med häpnad. Satt och lyssnade på Kanye West och försökte skriva i takt med hur han rappade; det gick väl sådär. Han hade samplat Nietzsche, och så då gjorde jag det också (från Mänskligt, alltförmänskligt), och försökte få till något av det.

  2. Men varför ser Gud så sur ut? Vems skepnad har han nu gått och tagit sig an?

  3. Nej, Gunnar – det där kan inte vara N. Måste ha blivit fel någonstans. Han ser ut som en sur folkskollärare, eller som en ännu surare tidskriftsredaktör. Om det är han – å andra sidan – ger det lite andra perspektiv på storheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s