Samlar, tvekar…
Andas ebb och flod.
Finner inte in. Kring stryker
ett vågigt hår av frostludna kedjor
smidda av oss; länk fogad till
länk, kylan flyter lätt som ljus.
Och vi sjunker.
Jag och mig och mitt och jag och mig och mig och mig och mitt och mitt och mitt!
Vi kom inte undan vi.
Nej, vår flykt från varandra
band oss samman i järn.
Manier och poesi 
Den här är också bra.
Men kedjorna är för mycket för mig. Jag som ändå känner mig vandra runt med fotboja om jag tar med en mobil ut på strän derna.
De tre sista stroferna är – akta dig nu – geniala!
Tack, Gabi, blir glad och lite generad på ett bra sätt (du tror lite för högt om mig, tycker jag nog allt…)
Genialt vet jag inte, men sista strofen blev jag mycket nöjd med, ja, förundrad över. Den tycker jag själv är bland det bättre jag skrivit på ett tag.
Jag tror både högt om dig, och tycker du är svår ibland.
Men jag ska inte röra vid personliga domäner, det är för påträngande.
Svår som person? Mot dig? Eller att jag skriver svårt?
Nej, för tusan, inte mot mig. Det har inget med saken att göra. Du är varm och humoristisk. Men svår, på det där sättet jag kanske snuddat vid förut: Lite väl tuff mot dig själv, och mot livet. Men din ilska är också begriplig.