224. Det enda jag såg på torget

En nedtrampad fimp invid det gröna, vikande,
flimrande som växer i de magra sprickorna
vi ännu tillåter.

Vinden har kommit ned,
den drar fram i sprickorna mellan
stenkropparna, men rör bara de magra
grässtråna; oss skyr den.

En nedtrampad invid det oerhörda. Det
som växer i de sneda skarvarna och gliporna
och uppstår i rörelsen; den som aldrig
helt ska upphöra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s