222. Hur Konsthallen förvandlar oss

Konsthallen. Denna onaturliga och paradoxala institution. För varje besök i ett modernt museum eller annan plats vars syfte är att visa upp konst får jag svårare och svårare att betrakta och reflektera över konsten som visas upp (som vad? kanske jag frågar mig). Istället upptäcker jag mig själv med att försöka få syn på Konsthallen. Och hur den får oss att interagera och bete oss. Vad den gör med oss, hur den omvandlar och formar oss då vi är i den. Jag ser på besökarna, och på rummet som omsluter dem. Hur mänskornas blickar söker sig till varandra mer frekvent än de söker sig till konsten på vägarna. Otränade ögon tvingas upp, bänds upp, och tar in annat än det som hänger på väggarna. Konsthallen fläker upp oss, så mycket vi nu tillåter oss att bli uppfläkta. En del öppnar den som ostron, andra som blåmusslor som är sjuka och vägrar annat än att glipa.

Idag besökte vi Lousiana. Utomhus regnade det och inomhus var det hett och fuktigt. Det ångade. Om oss besökare. Om kropparna som rörde sig därinne, tätt, nära. Ja, en av flera förvandlingar som Konsthallen är mäktig är att erotisera våra blickar. I varje fall de ovana besökarnas seende. Det såg jag tydligt idag. Hur Konsthallen som plats formar deras begär; ja, förstärker dem. Det är en plats för en viss sorts drömmar och längtan. Jag tror att det, till viss del, handlar om hur icke-konstnären uppfattar begreppet konst och hur de laddar identiteten konstnär. Och sedan släpps alla de villfarelserna lösa i Konsthallen, uppbända av konsten och platsen. Krydda med sommar och semester, och en extra laddad och kraftfull instans av Konsthallen, som ju Lousiana är, så får ni atmosfären idag; så laddad att ett annalkande åskväder ter sig rogivande.

Att i en sådan miljö uppleva konsten i sig själv, frikopplad från omgivningen, måste vara omänskligt svårt för den ovana besökaren. Typiskt småborgaren som närmar sig Konsten som vore den en slags helig dekadens. Själv fallerade jag fullständigt också, fast kanske av andra anledningar. Inte fann jag vare sig tid eller utrymme för konsten, jag heller. Det som snurrade runt i mitt huvud efter besöket var de otaliga observationer jag gjorde av besökarnas interaktioner med varandra. De förstulna blickarna som dröjde extra länge. Betraktarnas rörelse i rummet; hur de var som koreograferade danser. Ögonvrår och ögonblick som kom närmare och närmare varandra, för att till slut tvingas isär av en irriterad make eller flickvän. Lystenheten och rädslan i en salig röra i de ungas ögon då de stirrade in i varandra efter att ha möts ansikte mot ansikte efter att ha rundat ett hörn lite snävt. Smygandet på någon som verkade vara uppslukad av ett verk (men som bara låtsades och kände ut, bakom sig, om hon eller han närmade sig, suckande i sitt inre.)

Besökarna var uppklädda; också det en konsekvens av Konsthallen. Klädvalen gjorda i linje med omedvetna idéer om den mystiska platsen de skulle besöka. Det estetiska och frigjorda fick vetorätt. Konsthallen verkar ha en befriande kvalité. Paradoxalt nog, vill jag hävda, eftersom jag mer och mer upplever platsen som ett fängelse och fångtröja för dess ursrungliga syfte: att visa upp konst. Ja, Konsthallens syfte var det inte idag, och för övrigt inte heller så ofta annars då jag har besökt den. Vår kultur har omvandlat den till något annat, åtminstone för gemene man.

Annonser

4 responses to “222. Hur Konsthallen förvandlar oss

  1. Jag, som skrivit om konst en stor del av mitt liv, har alltid haft ett visst motstånd mot muséer. Men just Louisiana, som öppnar sig mot havet och träden, känns lättare att röra sig i. Det är också labyrintiskt på ett lite barnsligt, ”oplanerat” sätt.

    Jag fattar din text, även om jag kanske är mer ”van” vid det där.
    Tricket brukar vara att absolut inte försöka se allt, eller för mycket, utan gå rakt på ett par utvalda grejer, som man verkligen vill se. Helst gå ensam också. Eller med någon som har vett att hålla käften 🙂

    • Gabi, du får anses vara en av ”de vana besökarna”, så du är exkluderad ur undersökningen ; )

      Lägger ingen värdering i frågan heller; bara en mans observation. Vad tittar de ovana på när de (sällan) besöker en konsthall? Hur agerar de? Hur påverkas de av rummet, själva institutionen? Det är fascinerande att spekulera och fantisera om. Kan tänka mig att åtminstone en till av mina läsare, också med milsvid mer erfarenhet av sådana platser än jag, har något att säga om detta. Kanske är jag inte helt rätt ute, men helt klart är att rummet/institutionen påverkar besökarna, och inte bara konsten på vägarna. Hur?

  2. Den egna litenheten? Blygheten som stilla infinner sig? Tillsammans med en lättnad att nâgon valt vad man skall se pâ sâ man inte behöver välja själv och därmed visa att det är ett svârt uppdrag?

    • Ja, kanske det? Mötet med konsten är hursomhelst aldrig opåverkat av sammanhanget den visas i. Och i vissa fall tycks det mig som om sammanhanget påverkar mer än konsten själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s