221. Himlen spricker

Himlen flimrar till och skärs upp,
i tunna sjok, spröda som saltflak,
av röda blixtar.

Momentant har himlen hud och ådror,
men inget hjärta.

Den är konstruerad av finita element.
En skör mosaik som går sönder
i samma stund den uppenbarar sig.

Hur allt vill brista. Hur inget får hålla ihop.
Och det är bara vi som får ha hjärtan.

Och jag vill sträcka fram mitt till himlen,
fästa de ursinniga blixtarna i mitt kött.

Blixtarna, vilkas förtvivlade
och slingrande dödskamp
piskar upp en grönskimrande
partikelstorm.

Men himlen måste brista, och rymdvätskan
ska forsa ner och stiga över våra huvuden.

Det sista som syns är våra ögon som glimmar
matta av silvrigt vanvett på en stilla natthimmel.

Advertisements

2 responses to “221. Himlen spricker

  1. ”Hur allt vill brista. Hur inget får hålla ihop.
    Och det är bara vi som får ha hjärtan.”

    Den satsen lägger jag in i mitt bibliotek för små vackra satser.
    Du är i gott sällskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s