220. Mänskligt, alltför mänskligt

Sitter i ett hotellrum och väntar på sömnen. Vi har rest till en kust. På dagarna vankar jag av och ann längs den räta linjen, från vilken jag förgäves spanar mot mitt liv som borde röra sig långt därute. Jag väntar alltså även på att livet ska återvända. En del funderar jag. Inte värst mycket, för hjärnan är trött. Läser Mänskligt, alltför mänskligt. Vetenskapsmannen i mig är hård. Det mesta är felaktigt trams, i ljuset av över hundra års forskning. Men det var kanske inte mitt ärende, ikväll, att idka kritik. Mest undrar jag över hur livet ska se ut när det angör den här kusten. Vad vet jag. Jag störs av aningar. Små, mså förändringar som jag noterat mellan mig och er. Många, alltför många, av er ser på mig annorlunda. Som om ni inte känner igen mig. Eller som om ni är besvikna. Mycket besvikna. Ni förväntar er alltid det orimliga. I smått som i stort längtar ni, trånar ni, efter mirakel, eller i vart fall det som utmanar er verklighet, den som håller er fångna. Och alltid blir ni besvikna. Ingenting är starkt nog för att bära era drömmar. Ni dråsar och drattar, gång på gång, på gång. Ni reser er. Och det är då ni tittar på mig sådär obehagligt nytt, som om jag inte är jag längre. Jag gissar att ni börjar hata mig ungefär då.

Advertisements

5 responses to “220. Mänskligt, alltför mänskligt

  1. Nej. Inte jag. Men visst är du en provokationsmästare.

  2. Du har märkt inlägget med taggen förnumstigheter, men jag tycker att det finns en botten av betydligt större allvar och oklarhet än så. Förnumstigt kan jag inte säga att det är. Nationalencyklopedin definierar förnumstig så här:

    ”som meddelar självklarheter som om de vore produkter av djup tankeverksamhet {SYN. snusförnuftig}: ”Man kan inte betala ut pengar som man inte har”, sade hans ~e svåger”

    Jag läser ofta dina inlägg och tycker att du är en jättebra poet. Jag menar det verkligen. De senaste inläggen har dock haft ett mer direkt tilltal som gör mig osäker, inte besviken. Du skriver: ”förändringar som jag har noterat mellan mig och er”.

    De här förändringarna, tänker jag mig då, hur kan du känna av förändringar i relationen mellan dig och mig utan att du ha fått någon respons? Kan du läsa andras tankar eller är det så att du läser in vad du tror att vi känner?

    Eller är det så att det du skriver nu är en känsla formulerad i ord, en form av poesi som inte skall tas så bokstavligt? Det är där min osäkerhet ligger, hur jag skall tolka det du skriver. Alltså, vilken betydelsenivå det ligger på.

    • Förutom att säga: Tack! och bli stolt och väldigt glad (jag läser din blogg ofta och uppskattar den mycket, och därmed dig och din åsikt), så är det korta svaret: det senare av dina två alternativ. Det handlar inte om relationen mellan mig och dig, eller andra som läser min blogg. ”Ni”:et är en diffus grupp här, kanske också mest inbillad i mitt huvud. Det blir lite internt, för det är min lek med vissa paranoida drag som jag ibland tycker mig kunna ana i mig själv. Villfarelser. Jag får för mig saker och ting som inte är sanna. Eller är de? Vilka är egentligen Ni? Jag frågar för jag är osäker själv. När jag började skriva den här texten tänkte jag på ett par specifika personer som jag vet inte läser den här bloggen. Texten tog avstamp i en privat känsla av att bli sedd med nya ögon. Dömande ögon. Att känna hur man helt plötsligt blir överförd från en positiv kategori till en negativ. Jag ville gestalta den erfarenheten. Den är hemsk och fylld md vanmakt. Sedan blev det något annat.

      I princip all text på den här bloggen är poetisk (eller syftar till att vara det) på ett eller annat sätt.

      Fler och fler läser mina små försök, och jag inser, i och med din kommentar, att jag måste skärpa mig, fundera över mitt ansvar som författare.

      Jag skriver det här på en iPad och därför blir det lite hackigt och skevt. För övrigt därför som det blev den missvisande kategorin Förnumstigt; WordPress funkar sisådär i den här mojängens webläsare.

      Vet du, Anna, nu sitter jag och ler! Att du berömda min poesi gjorde min kväll! Tack igen! : )

  3. Tack! Så roligt! Det gläder mig.

    Jo, nog uppfattade jag det mer som du beskriver det, inte som ett rop på hjälp. Fast det uppstod också en tveksamhet i mig som läsare. Paranoida drag, villfarelser skriver du. Nojiga är vi väl lite till mans, särskilt när man inte vet vad som försiggår i den andre, när svaret uteblir. Eller när det kanske inte finns någon andre. När det inte finns något Ni utan bara en obestämd massa, en projektionsduk för inre fantasier. En ensamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s