216. Maniska monologer

Jag äcklas vid mig själv och de flesta av er avskyr jag. För vi bär ansvar om varandra. Siffrorna säger att vi har det bättre än någonsin. De hålögda och uppgivna grådjuren som glider igenom varandra likt luft säger något helt annat. Hur vi plågar varandra ser jag vareviga dag. Inte för att säkra vår överlevnad, utan för femton kvadratmeter extra så att vi ska få plats med en walk-in closet. Fy för fan, om det är vad det är att vara mänska idag, kallar jag mig något annat.

Och ni, kulturbärare, vad bär ni egentligen nuförtiden? Ni tar er stora ord. Men bara för att säkra er egen plats vid de skitiga hoarna ni skämtsamt kallar köttgrytor. Era falska motiv är så uppenbara att det är skrattretande, och er oavbrutna introspektion skapar konvulsioner i mig. Vansinnet. Ni har fallit. Kanske säger ni något annat, men ni har fallit. Inte håller ni stånd. Ni är lika intresserade av er egen välfärd som alla dem andra. Och sakta men säkert vågar ni erkänna det. Och några av er hyllar det. Släpper taget och låter er förföras. Av framgång och makt. Av pengar och flärd. Ni har fallit, ni har förlorat.

Själv väcks jag av mullret som bara tilltar i mig. Något annat ska till.

Låt mig vara. Vill bara rulla ihop och drömma att jag glider in i en springa mellan golv och vägg. Bo i en lövhydda i urskogen. Kanske en jordhåla om vintern. Titta inte på mig. Era blickar svider på min hud, skär upp rödstrimmiga sår. Glid igenom mig, som luft. Låt mig bli luft. Ett grässtrå vid en flodstrand. Vinden som blåser genom hasselbuskens torra lövverk. Vätska som flyter ut över en skiva. Ta inte på mig. Jag sticks. Ni bränner er. Eller blir sjuka. Mitt kött är segt och äckligt. Ät mig inte. Snälla… Jag är giftig. Låt mig vara. Titta inte på mig. Ta inte på mig. Ät mig inte. Låt mig bara få vara luft, och hata mig och er ifred. Ja, jag skyller allt på er! Att jag hatar mig själv måste vara ert fel. Ni är medskapare. Vi har skapat varandra; ni har skapat mig, och det kommer jag aldrig att förlåta er för.

Advertisements

3 responses to “216. Maniska monologer

  1. Rasputin, Raskolnikov, Dostojevskijs skugga – vad har du gjort av dig?
    Ska man inte våga tala till dig?
    Men det gör jag alltså. Och jag avtvår mig alla dina anklagelser. Även om jag känner igen dem. Var inte så jävla hård mot dig själv!
    För resten – det är något du mår dåligt av nu, som blir annorlunda om en tio dagar?
    Även jag har känt de där överlägsna föraktet för de femton kvadratmeterna walk-in-closet. Fyllda med sportskor och leopardmönstrade kilklackade saker SOM STJÄL TID.
    Men, baby, lite aristokratisk distans kunde göra susen. Öva!

    • Asch, klart du ska tala med mig, Gabi!

      Fann ett elakt korn som svällt någonstans där det var mörkt och fuktigt i mig och ville undersöka det lite; provköra den satan i mig. En uppvriden sanning; fiktion, en prosaövning mest kanske. Eller nåt. Lät det hursomhelst fylla upp mig och ta plats och tala, och då lät det sådär.

  2. Um, ja. Du är lite morbid ibland. Det är väl ett sätt att gå igång med det konstnärliga, borra på du.
    Jag tänker inte komma i vägen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s