212. Svammel intill döden

Dränerad. Försökte skriva poesi men det blev bara damm och grus. En envis bild som inte vill släppa. Inte ens att skrubba tre komma sex kilo potatis och förbereda en vinägrett på fyra deciliter olivolja och två deciliter vitvinsvinäger hjälpte. Den djävla bilden, eller vad fan det är, tankekomplexet, råämnet, klustret?, höll sig fast. Den kommer med en känsla av existentiell trygghet, och den gör något med själva tiden. Det jag ser och tänker på är en aspekt av natten. Natthimlen. Inte nu i juni, utan en molnfri och stjärnklar höstnatt i oktober. Hur atmosfären liksom bara är borta. Hur rymden når ända ner till våra kroppar, till jordskorpan. Inget språngskikt av luft, av färg, av något, mellan oss och universum. Det intressanta är – och här gränsar det till tro, som sagt jag vet inte vad det här är – det mänskliga tillståndet som uppstår i denna scen. Konfliktfri ambivalens, om det går att säga så. Vetskapen att det är en synvilla, en illusion, förtar inte, utan förstärker bara känslan av ro och, ja, vad, en tomhet som inte är negativ? En närhet till en död som är positiv, och väldigt otidsenlig. Rymden blir den döden, och den bär på något mycket lugnande fastän den är mörk, kall och fullständigt likgiltig. Någon slags försoning med existensen, ja, kanske även med meningslösheten? Det blir liksom som en antites till att betrakta ljuset, livet (tänker på Dante); istället ett stilla betraktande av döden, som inte är den samtida, hotfulla, döden, utan en evig död, mer som en mjuk varm våg på en paradisstrand. Det är mycket rogivande, att vara omringad av en sådan död som rymden. Svept i den. Ja. Att blicka ut i rymden är att se den riktiga döden, ingen djävla körkarl eller någon annan fånig imitatör och lögnare. Titta ut i den. Där har du din död.

Advertisements

5 responses to “212. Svammel intill döden

  1. Jag förstår inte varför jag brast ut i skratt när jag läste de två sista meningarna. Men ett är säkert – det var inte vad psykologerna kallar för ”inadequate emotional reactions”.

  2. Totalt händelselös, precis som jag vill ha den. Skriver prosalyrik. Ska ta ett glas med en vän.

    Och du?
    Kransar? Brännvin?
    Natten som dagen är skön och tyst i vidundret stad.

    • Skönt.

      Hoppas att du lägger upp något smakprov på någon av dina bloggar (ja, du håller dig med många, har jag sett!).

      Ytterst lite brännvin. Några kransar, fast inte på mig. Efter lunch var vi förbi ett lokalt midsommarfirande på en äng. Verkligen ett tvärsnitt av Sverige. Inte ängen alltså, utan folket. Papporna, med begynnande ölmagar och kladdigt hår, började bli fulla och skrävlade med sina grabb-grabbar. Mammorna diskuterade Hollywoodfruar, vad jag hörde. Och benvaxning. Och hur olika sexställningar började bli svåra, på grund av begynnande ovighet och lathet (sa någon). Och barnen sprang runt och gör vad barn gör mest, men lite friare än vanligt. Hembygdskvinnan klinkade på en billig synth och sjöng erbarmligt falskt, och hennes karl, en snäll liten farbror med grått långt hår, lite lik Dartanjang, lunkade runt i knätofsor med en brokig skara barn och halvfulla vuxna efter sig. Själv satt jag på en bänk och var alltså en odräglig författare och dömande observatör…

      Höjdpunkten var att varsamt jaga gräshoppor i studiesyfte. På en annan, folktom, äng. Pojken har fått en liten lupp. Så jag lärde honom och några andra småkillar hur man plockar gräshoppor utan att skada dem. Svårt och tålamodskrävande.

      Orkade fram till halvåtta igår, sedan åkte vi hem från vännens ställe. Somnade bredvid Vilhelm, vår fyråring, klockan åtta och sov hela natten. De sista två månaderna har nästan, men inte riktigt, tagit knäcken på mig. Nu: en vecka till, sedan ledigt, sedan skriva.

  3. Midsommar är till sitt väsen ett tvärsnitt, min vän. Min man gillade det inte ”kan lika gärna ha det skönt hemma”, min pappa vägrade utom när vi var barn och sprang i säck,eller med ägg i sked (I loved it) men även då mest med andra barn, som jag minns det.
    För mig blir det traditionellt, ungefär vartannat år; har vänner som är super på att arra, inte jag. Helst är jag den som sätter mig vid dukat bord, och har med mig en eller annan present. Men storhelger utan krav – det är prima.

    Gräshoppor med små pojkar verkar fint dock.
    Att ha en son som är fyra år. DET är midsommar. Middle of life.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s