207. Klippan

En författare skriver att han inte längre kan försörja sig på att skriva, och en annan gläds åt sin framgång.

Den enes bröd den andres död?

Nej, inte alls. Och det är faktiskt uppmuntrande när det går vägen för mänskor, speciellt när de råkar vara egotistiska medelmåttor som själva hemfaller åt avund.

Själv har jag uppdaterat Wallace Stevens strategi. Det ger mig en välbehövlig frihet, både gentemot kulturklanerna och mot rovdjursflockarna som finansierar mitt skrivande.

På två månader kan jag dra in lite över en halv miljon till bolaget, vilket sedan räcker till en hel del skrivtid. Ja, jag är välbetald, men så har jag också en briljant hjärna, erfarenhet, dubbla (nästan trippla om jag tog och avslutade litteraturstudierna) examina, kontakter och ett sjudjävla driv.

Kunde jag skulle jag inte ägna mig åt annat än att skriva, men jag inte tjänar en spänn på att göra det jag älskar. I näringslivets sold, i de raka linjernas och lådornas värld, där plikt och prestation regerar, formligen dräglar pengarna över mig från generalernas mungipor. De älskar min hjärna. Och om det bara var möjligt att skära ut den och slänga bort resten av mig, skulle de inte tveka en sekund. Inget annat inbillar jag mig.

En roman har jag skrivit, och påbörjat en andra. Den första är refuserad av fyra förlag. Jag väntar fortfarande på att höra från två. Det har gått lite över tre månader, men jag hyser inga illusioner. Det har varit blandade refuseringar. Ett par standardbrev, och några riktigt uppbyggliga trots det nedslående beskedet.

Vad bryr jag mig om refuseringarna? Inte så mycket har det visat sig. Jag var paniskt skräckslagen före. Men sedan, när de kom, förvånades jag över min styrka. Som julislöa vindpustar mot klippan blev de slutligen, och jag ler mest åt dem, och grämer mig något litet över att min roman inte blir läst, för det förtjänar den att bli.

Trots refuseringar är jag orubblig och ostoppbar. Starkare, större och vildare själv.

Och ja, jag vet att det inte går för sig att ha en sån här ton! Uppblåst och vidrig och och och… kukgubbig! Annat hade det varit om jag var kvinna, NEJ! Nu gjorde du det igen! Ah! Idiot kuk-GUBBE!

Kommentarer inaktiverade.