203. Att veta att kroppen lever

Hur mina fingrar omvandlas till björkgrenar och händerna till ruskor, som jag doppar ner i något strömmande vatten. Känslan då de hundratals löven darrar i den svala strömmen, vill släppa och dras med.

Förresten, att röra vid naturen; lägga kinden mot barken, svepa fingrarna genom ormbunkarna, plocka maskrosorna, kräla upp på stenarna ur havet, vila i tången och sjögräset, grässtrånas lätta smekningar av fotvalven. Ja, vi är skapta för att känna på naturen, ta på den rent fysiskt. Att bara se räcker inte. För att veta att våra kroppar lever, att de existerar. Vi behöver bli bekräftade som objekt, som organiskt material. Att veta om sitt jag genom ett du är inte tillräckligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s