199. Bara ett ensamt djur

Var jag än tittar ser jag grässtrån
i sommarkvällens formförstärkande ljus.
Varför finner jag dem vackrare än mänskorna?
Det är min stora sorg.

Ett par grässtrån. Hur jag älskar att svepa
med handen över dem, känna deras liv
mot handflatan.

2 responses to “199. Bara ett ensamt djur

  1. Gräs, träd och vatten. Ja.

    Men du är trots allt den som gett mig Bach tillbaka i vinter. Stor sak. Du tror mig knappt. Men allt är tillfälligheter eller försyn eller meningslösheter, man får välja: Det onda med det goda.

    Styrkan har gått under jord. Det syns på dina texter nu. Vänta bara.

    • Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, hjärnan och jag behöver vila, men jag känner att jag vill svara, något. Såhär då: Jag blev glad att läsa din kommentar. Du är generös och varm, och ja, det känns bra att du kommer tillbaka hit och tar tag i mig, inte låter mig smita undan. Det är väl ungefär det jag vill, alltid har velat, att någon ska springa efter mig, hämta mig tillbaka. Ett farligt mönster, ja, till slut blir man ensam i den mörka skogen som man skapat och sedan gömt sig i. Men ännu är jag inte där. Glad att jag kan återgälda något lite, som med Bach.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s