198. Vattendjur

Som ett döende träd hårdnar jag. Förnekelsebreven
självantänds i mina fingrar. Ensam, övergiven, ledsen;
gömd.

Naturen är den enda trösten. Mönstren där det enda
som ger ro, stillnar skiktet av vatten som skiljer honom
från –

Händer kupas över trötta ögon. Rummet spräcks av tid
och den iskalla tungan slickar, slickar, bränner,
huden från jorden.

Hjärtan rymmer ekon, en snöre av ekon som vi
drar ut och trasslar ihop över de översvämmade
stigarna, hålrummen, där vi vadar fram, bundna
och blinda.

Åh, Gud, någon, ta mig härifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s