193. En omänsklig hantering

Den mjuktunga smärtan av att bli refuserad går inte att lura med enkla tricks, som att byta ut den mot en annan smärta; här hjälps det inte att karva i köttet eller springa två mil. En dov smäll som från en knytnäve av sand. Golvad har aldrig tidigare låtit så sant.

Ett standardsvar. Höjden av förnedring. En omänsklig hantering. Det finns inget, ingen – inga ord – ingenting – att rikta sin vildsinta sorg och ilska mot. Som att bli plågad av en osynlig demon; det går inte att värja sig, och det går inte att fly. Det jag fann mig göra var att elda upp brevet i öppna spisen. Jag ville hämnd, och brevpappret var allt som fanns att hämnas på. Ett synnerligen magert subsitut.

Dock, en refusering ger en tillfälle att träna på att gå ut ur kroppen och titta på köttklumpen då den trycks ner mot marken, djupt ner i gyttjan, där den tydligen hör hemma, och notera känslan då hjärtat pressas ihop så att blodet knappt kan rinna genom vener och artärer och lungorna måste ge upp stötvisa och tunga stön. En korrekt iakttagelse är en liten lindring.

Att längta efter, istället för att vara fälld och nedtryckt under en stenbumling, vore den mer skarpa smärtan som en sönderslitning, en upplösning i ett vansinnesvrål, erbjuder vilket gestaltas riktigt i Bacons målning. Blästrad i en glasstorm vore kanske ytterligare något att hoppas på…

Att säga att smärtan kan golva en är mer sant än banalt. Det flimrar framför ögonen och varje steg, varje andetag, varje tanke är en kamp. Och varför, tänker jag, varför ska jag kämpa mer? Lockelsen att bara lägga sig ner, falla ihop på stället, har aldrig tidigare i mitt liv varit större. Lägga sig ner i en skogsslänt smyckad av vitsippor och hoppas på att bli en av dem.

Advertisements

2 responses to “193. En omänsklig hantering

  1. Att lägga sig ned och bli en vitsippa. Âh. Skulle vilja säga nâgot klokare och mer hoppingivande, men finner inget just nu. Mer kanske än att man reser sig upp, dock lite mer illusionslösare och det var ju värsta motsatsen till hopp, det. (Men vitsippedöden, den tar jag med mig, till nästa gâng – samt tillägger att, givetvis, alla broar ej ännu är brända och allt det där du redan vet. Samt nummer tvâ, att jag tycker det är en fin egenskap att tillâta sig lida hela vägen ut och inte lâtsas som om det regnar för att rädda nâgon slags tillgjord stolthet). Bacon är för övrigt en hejare pâ att uttrycka precis allt det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s