187. Ingenting veta är en ynnest

Markerna är vattensjuka. Smältvattenpölarna stirrar med sina dova ögon på mig där jag vandrar ner mot stugan. Mina ögon dras till deras botten. De multna löven, de slemmiga pinnarna, barren och mossan, blåbärsriset. En flaskkapsyl. Täckt av koncentrerat, mörkt och sjukligt gulbrunfärgat vatten. En döende mans urin. När jag kommer fram, ser jag efter att det inte varit inbrott i husen, och att båtens reglage är kvar.

Det jag tänker är inte mycket. Små tankar. Ämnen blossar upp och faller tillbaka. Metallspån som glöder en kort sekund medan de faller genom min rymd. Hur ett motstånd alltför ofta tolkas som ett motsatt ställningstagande. Och det sorgliga och oföränderliga i pendlandet mellan ytterligheter. Ateisten som krisar och blir katolik. Avunden som vänds till beundran. Den öppne och glade som, nästan över en natt, blir bitter och tyst efter att insikten om att karriären gått i stå slagit honom. Den hårt tillsnörda som låter all skam, och allt vett, fara och flyga. Minimalismen som måste bytas ut, och då mot kitsch. Författaren som slängs mellan tro och tvivel. Mig själv anar jag i det där, och det är lite svårt en stund. Sedan får jag syn på ett rådjur som vigt tar sig igenom fickan av snö i bergsskrevan, och försvinner in i skogen, uppför berget.

Då kommer jag att tänka på Thomas Mann och Bergtagen. På dialogerna mellan Settembrini och Naphta. Hur Mann kämpar för att inte låta sina karaktärer bara bli den idé, den princip, som födde dem, att inte lägga ord i munnen på dem, hur desperat han försöker återskapa det komplexa i hur mänskor resonerar och hanterar idéer, hur han sliter för att undgå, kringgå, de rena positionerna, eftersom de hotar att ha ihjäl fiktionen. Det är ett bra försök, ett riktigt bra försök, inte minst eftersom han bygger upp dem med flera stämmor, delvis överlappande och motstridiga, men kampen är nästan förlorad på förhand.

Jag läser. Det kommer dimma. Läser klart Kundera. Och dimman skingras. Det regnar. Stigen upp till stora huset är fri från snö, och leran kletar under stövlarna. Jag måste ta av dem när jag går in för att fixa kaffe. Fast jag har sockor är det kallt om fötterna. Medan jag väntar på att vattnet ska koka, tittar jag ut över viken där isen snart kommer att lossna. Den är rund som en insjö. Och på andra sidan reser sig en brant klippvägg. Ibland tänker jag att det är en krater, en gryta, och jag inte kan ta mig över dess kanter.

När jag dricker mitt kaffe tänker jag fler små tankar, och jag låter inte testa dem för validitet. Den cykliska rörelsen mellan att söka och finna i skapandet, tänker jag på. Och att jag är lyckligt lottad eftersom jag har inre energi nog för att arbeta mig mellan dessa abstrakta begrepp. I varje texts tidsålder arbetar jag mig mellan att söka och att finna. Fram och tillbaka. Vägen är aldrig linjär, och jag förstår inte alltid vad jag funnit, men jag ser och vet.

Det börjar med ett strövtåg som får gå vartsomhelst. När jag sett och vet det mesta, alltså det viktigaste, som behöver vetas om texten, handlar det om att sätta det i bruk, transponera det abstrakta till ting, låta det vara material och verktyg; lysande ögon och glödande händer.

Ingenting vet jag när jag går in i cykel, och allt tror jag mig veta när jag är mitt i den; och när jag sedan faller ut i rymden, på väg tillbaka, vet jag åter ingenting. Det jag trodde att jag visste finns då i form av en text, som jag ser på med förundran. Var kom den ifrån? Vem var det som skrev? Jag minns inte. Det är som med småbarnsåren. Direkt efter är de bara borta.

Idag tänker jag små tankar, och jag vet ingenting. Idag, för första gången på några veckor, inser jag att också det är en ynnest. Det råkar bara vara så att övergångarna är smärtsamma.

Annonser

5 responses to “187. Ingenting veta är en ynnest

  1. Ibland tycker jag att du är så sträng, mest mot dig själv. Men troligen är ditt liv mer dramatiskt än mitt. Och så kom ett rådjur då…och myren, klafset där.
    Underligt. Häromdagen lånade jag hem Manns Bergtagen, (jag har tidigare bara hört en bearbetad radioversion). Tänkte länge på om den hette Die eller Der Sauberberg. Men anledningen till att jag lånade den var två: Buddenbrook läste min man nästan som om han besökte en gammal vän. Men jag läste aldrig Mann på den tiden. Så har jag varit sjuk, och tänkte att Mann, han vet nog någonting om det som kan hända med människor då. Någonting som går vida utöver positivt tänkande och ”bli bra nu!” Jag tror fortfarande på honom, det vill säga på hans känslighet, men så började jag läsa Sauberberget. Än så länge är det mycket som gör intryck av att vara alltför ”tänkt”. De där ”stämmorna” du talar om kan verka alltför konstruerade. Man anar ambitionerna, samtidigt som det här och var lyser till av en egenartad uppfattningsförmåga. Jag fortsätter. Säger inte mer nu. Bollar över till dig. Om nu inte bollen fastnar i pölarna.

  2. Ja, visst är de konstruerade, och han kommer inte igenom och får dem inte att verka naturliga. En läsare ser det blixtsnabbt.

    Mitt liv är egentligen inte så värst dramatiskt till det yttre, det är jag som gör det så. Och, ja, jag är sträng, alltför sträng. Mest mot mig själv. Men tyvärr också mot andra ibland. Blev du sårad över det där med avund och beundran? Det var inte meningen, förlåt isf.

    Du är däremot väldigt snäll och mycket överseende med mina later; det är roligt att du har hittat hit och jag uppskattar både dig och dina kommentarer.

    God natt!

  3. Nej, jag pendlar inte mellan ytterligheter ….

    När jag fångade upp det där uttrycket från Larsson befann jag mig snarare i en sits där jag upplevde andras avund som rätt störande. Det var en halvt privat historia.
    Men att beundran föds inför något man gärna själv skulle vilja kunna/uppleva/förstå och så vidare, är naturligtvis bättre än den falska jämlikhet som avundsamt låtsas att vi alla är lika. Jag tror det var det Larsson menade.

    • Jag förstår.

      Själv brukar jag tänka som jänkarna: good for you, då det går bra för någon. Och att det inte finns ett fixt antal platser i den sk. solen.

  4. Ja, bra. Filosofin, för mig är; all jämförelse är förhatlig. Finns något buddhistiskt i det där, if you don´t mind 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s