185. Muß es sein? Es muß sein!

Mest är det en floskelfabrik i mitt huvud. Nästan ingenting vet jag i det här tillståndet. Jag kasserar och suddar ut. Hur ska jag kunna förmedla det jag upplever nu, när det dränerar mig? Det finns egentligen en del att skriva om, men det finns inget språk att göra det på. Inte ännu. Ni hör själva. Vet inte heller om jag vill berätta. Gör jag det rakt upp och ner blir det banalt. Att förädla det orkar jag inte. Kan inte. Idag kunde jag skratta lite åt mitt olidliga skuggtillstånd. För mänskorna runt mig är jag en dimma. Och jag varken kan eller vill förklara. Antingen vet man eller så vet man inte. Hur det är att vara styrd av något utanför sin kontroll. En kraft som drar en till platser dit man aldrig skulle gå självmant. Någon tyckte att jag var modig. Men modig, är man inte det om man har ett val? Kunde jag, skulle jag välja att vara feg.

Advertisements

4 responses to “185. Muß es sein? Es muß sein!

  1. Å, där kom du till den där vackra satsen. Ursprungligen vems? (Schopenhauer?) Minns jag inte nu. Men att Kundera tematiserar med den i Varats O. L.

    Den passar med Nietzsches tanke om Amor Fati, som jag tog in här:
    http://vakna.blogspot.com/2011/03/kungsan-skeppsholmen-med-nietzsche.html

    • Beethovens, från ett partitur. Ja, precis, det var från Kundera jag fick den. Han inleder Varats olidliga lätthet med att skriva om just den eviga återkomsten, och så väver han en fin väv med dem båda. Ja… Ödet och passionen vandrar hett omslingrande genom livet. Nuförtiden skräms jag mer än någonsin tidigare av de antika tragedierna. De är för sanna. Och vet du, Gabrielle, jag avundas dig som kan känna att du älskar ditt öde. Själv vet jag inte ens om jag vill ha ett. Jag hade inget, och jag bad inte om ett heller. Det tog mig med våld. Gunnar för tio år sedan skulle skratta rått åt ett så storvulet och teatralt sätt att uttrycka sig. Nu skrattar jag inte, för det är i all sin hemskhet sant.

  2. Jag vet inte om jag kan säga att ”jag älskar mitt öde” så där platt ut i luften. Det finns dagar, som den jag beskrev, med Nietzsche och allt, då det stämmer. Och jag kan älska livet, på det där lite naiva sättet, som är en mognadens naivitet tror jag. Man är över ett par trösklar. Har lite ödmjukhet (väldigt lite för min del).

    Utan att gå in på personliga ting, så fattar jag att du är vid en gräns. Där har jag också varit. Det kan ha med kärlek, eller viljan att göra något nytt att göra. Slut. Övergångar. Kamp. Ilska. Förluster. Börja om.
    Om man har ett tragiskt temperament, vet vi som läser, kan man ofta bli mer konstnär, än dem som har det sisådär, måttligt.
    Inga goda råd från mig. Men du skriver bra, det är väl det du har att hålla dig till. Tills vidare.

    • Tack, Gabrielle!

      Vid en gräns vet jag inte… Har redan passerat den metaforen och ett par snarlika. Rör mig i något som jag inte ser klart vad det är. Eller så är det något som rör sig i mig. Vad? Får vänta in mina ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s