171. Något mer levande

Nåja, kroppen vill leva så länge den kan, och drar en med sig genom de mest besynnerliga terränger. Ja, säger ni, det måste vara så. Med det utrett och utklarat, låt oss köra en väldigt kort (enkel?) litteraturfrågesport. Författare, titel och ev. reflektion över det påstådda:

det var märkvädigt att när han inte älskade henne ett spår och bara ljög, att han då skulle kunna ge henne mer valuta för pengarna än om han verkligen älskat.

Alla måste vi vara formade till att göra vad vi gör, tänkte han. Vilken metod man än tar till för att skaffa sig ett levebröd, så är det ändå där ens talang ligger. Han hade hela sitt liv sålt vitalitet i en eller annan form, och när känslorna är inblandade i måttlig grad kan man ge mer valuta för pengarna. Det hade han kommit på det klara med, men han skulle aldrig få skriva om det heller, som det nu var.

Vinnaren får stor ära och femton getter i himlen, om man väljer att tro på det.

Advertisements

6 responses to “171. Något mer levande

  1. Gabrielle B

    Det lutar åt Amerika: melankoli och cynism i Manhattanblandning?

    Eller så är jag helt ute och cyklar. Min hjärna känner igen det här, men min själ vill glömma det?

    Och ska jag anstränga mig mer vill jag absolut bli belönad med Bankett och andra festligheter i Himlen.

  2. Amerika är åt rätt håll. Det här var nog svårt. Det där med valuta för pengarna kommer sig av att författaren (ledtråd 1) som ligger och dör på en tältsäng (2) har en mycket förmögen fru (3), och kritiserar sig själv för att i slutet av sin karriär ha sålt sig, ”gjort geschäft med vad som återstod av hans gamla liv.” (4) och ”En talang var det säkert, men istället för att förvalta den hade han idkat köpenskap med den.” (5)

    Det himmelska priset står alla fritt att utforma efter eget behag!

  3. Finns Kilimanjaro i närheten, mânne?

  4. Det var tältsängen som gav hinten. Sâg alldeles nyligen filmatiseringen och förundrades, som stort Hemingway-fan, över hur vansinnigt macho det hela kändes. ”Jag tar mina enorma vapen och âker till negerpojkarna och skjuter lite”, typ. ”Medan min sköna höna sitter hemma och torkar av köksbordet, nâgot hon dock förstâr väldigt väl eftersom hon vet att hennes man är Konstnär och mâste ha sin frihet”. Teman jag annars har ganska stor tolerans inför, men här, nej. (Har dock ej läst just den boken, och lägger tills vidare den ”felvinklade tyngden” pâ regissören).

    • Haha, det låter inget vidare… Den ska jag inte se. Novellen ligger lite på gränsen den också ur det perspektivet, men är på det hela taget ändå läsvärd. Inte alls så illa som filmatiseringen verkar vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s