170. Död

Livet smakar inte längre. Djupt, fruktansvärt, olycklig är jag. Min blick gör allt till samma gråsten. Allt har jag glömt. Ingenting intresserar mig. Fingertopparna är grova och okänsliga. Huden är bortdomnad. Att det kunde bli såhär. Rädslan för att bli refuserad är med ens bagatell, en obetydlighet; det upptar knappt mina tankar längre. Gladeligen skulle jag bli refuserad, hundra gånger om, för att slippa detta nästan onämnbara helvete. En stor del av mig är försvunnen. Den satans romanen slukade det finaste av mig. Hur ska jag leva nu? Inte ens gråta kan jag. Det kommer bara sand. Skratta ni. Det rör mig inte, och jag är van. Om jag bara kunde somna. Låt mig få sova!

Kommentarer inaktiverade.