Det är intressant att följa hur just kulturjournalisterna skriver om kärnkraftsolyckan i Japan. Utan att jag vill försvara kärnkraften, måste jag ändå konstatera att många tappar vett och sans. Som Björn Wiman i DN idag. Han sammanblandar sin rädsla inför det som för honom är okänt med ragnarök. För honom är modern fysik något mystiskt, magiskt, och något mänskan ska hålla sig ifrån.
Det som har hänt i Japan är en katastrof och en tragedi av stora mått. Visst finns det risker med kärnkraft. Och en del av riskerna är delvis okända, och kanske är de inte värda att ta. Men att i mystiska ordalag tala om urkrafter och apokalyps är inte annat än modernt schamaneri. Hittills har tsunamin skördat långt fler liv än strålningen från härdsmältan. Död via strålning skrämmer oss värre än död genom att slås sönder av en våg. En våg är något vi ser, något vi kan förstå oss på. Den slår till, sedan är den över. Strålning är lömskt, en smygande cancer. Den skrämmer oss mer, trots att en tsunami är minst lika dödsbringande. Men den energi som håller ihop atomkärnor är inte mer mystisk än något annat i naturen eller universum. Och att vi ska ha att göra med något uråldrigt, ont, från universums kaotiska barndom är bara trams. I begynnelsen fanns inga grundämnen alls, varken instabila eller stabila. Att klistra hotfulla och grumliga betydelser vid ordet prestellära på det sätt som Wiman gör, är för någon som studerat modern fysik, löjeväckande.
Mänskan är ett tåligt släkte. Att tala om haveriet och härdsmältan i Japan i termer av apokalyps är direkt felaktigt och inte baserat på rationalitet. Återigen: ja, strålning från en härdsmälta är en reell fara. Samtidigt är livet aldrig fritt från hot. Den totala tryggheten finns inte. Ett inneboende villkor för liv är död. Sannolikheten att kärnkraftsolyckor kommer att utrota mänskor från denna jord är liten, jämfört med andra apokalyptiska scenarier. Och den potentiellt dödliga kärnenergin i sig själv är, paradoxalt nog, också det mest livgivande av allt. Solen är som bekant en enda stor, och presumptivt livsfarlig, fusionsreaktor.
Det sagt, tycker jag helt klart att riskerna ska diskuteras, och att diskussionen om energikonsumtion bör, måste, fortsätta. Om vi kommer fram till att kärnkraften är för osäker för oss att kunna leva med, då måste vi mätta mun efter matsäck. Mänskan vill ha mat, kläder, mediciner, bra hus, rinnande rent vatten, elektricitet etc. Men måste vi ha hundra skor? Måste vi ha fem datorer var? Måste vi ha ett semesterhus i Brasilien? Att vi lever så bra som vi gör idag, gör vi för att vi har tagit risker. En del av de riskerna finns inom vår energiproduktion. Men om riskerna börjar bli för stora? Då är det dags att förändra våra beteenden. Om vi kunde avstå från våra excesser, allihopa, hur mycket energi skulle då behövas? Hur många kärnkraftverk behöver vi då? Jag är den första att propagera för att vi ska leva mer hållbart så att vi slipper förlita oss på kärnkraftsverk, men låt oss hålla diskussionen om faran på en sansad nivå, utan att odla skräcken ytterligare. Vi är alla rädda som det är. Kunskap och diskussion är det vi behöver, inte mystiska undergångsvisioner.
Manier och poesi 