158. Besök på kyrkogården

Idag, denna fördömda dag, besökte jag Anders grav. Jag gör det ibland. Alltid spontant. Den här gången därför att jag var tidig till ett möte. Bilen körde bara förbi den mänskofientliga förorten Kista, vidare. På kyrkogården pulsade jag genom de oskottade gångarna fram till hans gravplats. La en hand på stenen. Talade med honom. Går det en vecka utan att jag tänker på honom? Sällan. Anders hängde sig med sitt klätterrep i sin lägenhet på våren för tio år sedan. Det var hans flickvän som hittade honom. Blå och med en uppsvälld tunga som hängde ur hans mun. Veckan före hade vi träffats av en slump på en tunnelbaneperrong. Det jag minns från det mötet är hur harmonisk han var.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.