157. Av människor är jag av den mest tragiska sorten

Luras inte att tro
att jag kan eller vill.

Nej, jag är livegen av mitt öde,
ett öde som jag inte tror på,
fast det släpar mig genom livet.

Därför är jag dömd
att stirra
in i mitt ständigt pågående
misslyckande.

Örnen och Prometheus,
Sisyfos och stenen;
de är alla jag.

Baxar mina drömmar i höjden
och slänger mig sen nerför klippan
som belöning.

Sliter senor från kroppen
som straff för att jag är fjättrad.

Syran i min hals
är rösten
jag inte kan leva utan.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.