152. Gånglek från mellangärdet

Rida barbacka över de mongolska slätterna och söka här, söka där, söka vita elefanter everywhere?

Virvla mot extasen på en sjaskig bakgård i Marrakech med syra i ådrorna?

Offra till elddemoner i djupa smala mörka grottor under Uschi-Darena i Azerbajdzjan?

Fiska ljussiskor ur regnpölarna på den ödsligt ringlande hägerstensåsen?

Krossa kolosseums kohorts kongeniala kräkskroketter koncentriskt?

Ryta, gorma, slita sitt hår, svettas, längta – baklänges – kröka sitt röda hjärta till politisk astrologi?

Tälja en videkvist från vindalälvens vindlande vindlingars vindligheter (eh?… hur var det nu? kombinatoriken var min obesvarade kärlek eh?… hur var det nu?) med femte ordningens primat (eh?…), och rikta hela ärligheten mot den stora Enchiladan (eh?…) och kalla den för bluffen?

Slipa ett revben, mot rälsen, till en papperskniv, och använda skallbenet som hammare?

Skriva lögner om mänskans ondska med blod från en död Asta, kvävd med en kudde för att hon gnällde?

Nej,
det föds med fötterna fastfrusna i dyn i vassen.
I Språnget i växten.
Börjar djur som morrar
grön dis ur svärdsliljan.
Blåelden bränner rö och timotej,
ett rött hav stiger över grantopparna,
rosa stoftmoln i onyxögonen
då Pärlemor vältrar sig över eho
som en kollapsad blåval,
trycker växtkroppen djupare
än någon dödgrävare nått.

Vi börjar
med en seglats
över norrskenet.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.