149. Du tvingas att #lyssnatilldet

Att vara konsekvent har aldrig varit något för mig. Och förresten, när vi alla uppmanas att #prataomdet (som det heter på twitterspråk enligt medias senaste överstepräst och ceremonimästare, Johanna Koljonen, känd från SVT:s På spåret och P3 Kultur), vem är jag att vara tyst?

Som jag skrev i inlägg # 147 nedan, har det medieindustriellatyckarkomplexet planerat, och lyckats, sätta agendan för en ansenlig del av hela nästa veckas svenska idédebatt i massmedierna. Enligt utsago ska över tjugo (20) svenska medier publicera erfarenheter av sexuella kränkningar som individer i det medieindustriellatyckarkomplexet upplevt personligen.

Inte en debattartikel, inte ett gemensamt upprop, utan en veckas rapportering. I tjugo medier. Ingen hänvisning till statistik (såvitt jag förstår). Inga fakta. Bara berättelser. För vi måste #prataomdet. För det har mediademonen Koljonen bestämt. För det att hon och hennes mediapolare behöver prata om det. För det att det ligger i tiden (Julian Assange), och är det perfekta sättet att roffa åt sig ännu mera mediamakt och se god ut samtidigt.

Att kritisera denna mediamanipulation, denna oerhörda demonstration av hur makten över mediakanalerna fungerar idag är som att försöka blockera framfarten av en pansarvagn på himmelska fridens torg. Bra då att jag gör det, för jag är bara ande och inte kropp. Pansarvagnen kör igenom mig.

När jag först kritiserade detta, direkt till Koljonen själv på twitter, skrev jag att syftet var gott (att sätta fingret på ett problem), men att metoden riskerade att ses mest som ett exempel på maktmissbruk. Att samtala om det vore rätt, att skriva debattartiklar, upprop, vore rätt, men att publicera över tjugo (subjektiva) privata berättelser är inte rätt.

Att bearbeta privata kränkningar genom innerliga, terapeutiska, samtal och dialog, tror jag defintivt att vi som mänskor behöver. Men det offentliga samtalet är inget innerligt samtal, och lämpar sig illa för detta. I det offentliga bör man lägga fram fakta (ex. att kränkningar är vanligt) och sakliga argument för hur man kommer till rätta med det (kritik av lagstiftingen etc.) Inte dumpa den privata upplevelsen. Hur vill vi att den offentliga kommuniktionen ska se ut och fungera?

Katharsis uteblir, tro mig. Vem samtalar du med genom en artikel i en tidskrift? Du samtalar inte alls; du för en monolog rakt ut i mediarymden. Som i sin tur föder en annan monolog och så vidare tills alla tröttnar. Och om syftet är att sätta fingret på ett problem, tror jag man misslyckas grovt, eftersom syftet hotas att överskuggas av en debatt om maktmissbruk. Vad som kommer att gödas är istället (se på mig) ett ytterligare förakt för medias makthavare. För hur illa de handskas med sin makt. De kan inte hantera den. Fartblinda har de blivit. Berusade. Man kan. Därför gör man.

Den egna upplevelsen kan vara en stark komponent för att folk ska bli berörda och engagera sig i viktiga frågor. Men om denna komponent blir helheten, då är vi illa ute.

Dessa mediamänskor har bevisligen passerat en gräns. Att arbeta som journalist betyder idag till fullo att ”man har en plattform” som ”man ska använda”. Var börjar gränsen för politiker och var slutar den för journalister? Vem är vem? Vad är vad? Agendan sätts slutligen fullt ut av medierna själva. Är detta demokratiskt eller ens önskvärt?

Men grattis, lady MacKoljonen. Makten var inom räckhåll, du grep den, och svänger den över massorna som glatt springer dit du pekar. Självrättfärdighet är ditt namn.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.