145. Kritik av Anna Hallbergs Mil

Det jag för en tid sedan skrev om Anna Hallberg och hennes poesi var osakligt och handlade mer om karaktärsmord än om ingående kritik. Därför har jag bestämt mig för att, under ett par månader, göra rum för Hallbergs poesi i min läsning, och som ett experiment kritisera alla hennes verk. Friktion (2001) har jag inte läst, på era platser (2004) lånade jag från biblioteket för något år sedan och läste under stigande irritation (den ska få en ny chans). Mil (2008) har jag faktiskt i min ägo, och efter en omläsning i förrgår har jag nu läst den två gånger. Colosseum, Kolosseum har jag inte läst än.

Låt oss då börja på en gång med Mil som jag läste i lördags.

Det tog en knapp timme. Reflekterade över den i någon halvtimme. I söndags morse, i vintermörkret före barnen vaknade, läste jag alla recensioner som fanns länkade till Mil via Svensk Bokhandel (SvB). Tyvärr var flera länkar brutna. De recensioner jag hittade och läste var skrivna av: Ann Lingebrant (Helsingborgs Dagblad), Fredrik Hertzberg (SvD), OKÄND (Östgöta Correspondenten), Lars-Inge Nilsson (Borås tidning) och Kristian Lundberg (Expressen).

Kritiken i dagspressen var minst sagt ojämn. Bitvis slö och förhållandevis aningslös. Endast Kristian Lundberg såg något klarare vad Mil är, men hans slöhet gjorde att han knappt orkade öppna dörren mer än på glänt. Fredrik Hertzberg, OKÄND och Ann Lingebrant lyckas, trots allt, också med att få ett par saker rätt.

Min tanke är att i dialog med ovan nämnda recensioner skriva fram min egen kritik.

Först, låt oss konstatera att Mil är ingenjörsmässigt konstruerad. På en rad olika nivåer, även om det inte rör sig om en lika genialisk, och matematiskt vacker, konstruktion som Det av Inger Christensen. I Mil är Hallberg en smart ordingenjör och inte en poet. Hur och varför ska jag visa.

Låt oss sedan titta på den yttre formen. Över de första femtiotre sidorna löper texten vänsterjusterad över åtta rader i mittpå varje sida. Femtiofjärde sidan består av fyra rader, och sista sidan består av en rad med fyra ord. Inga versaler. Inga andra skiljetecken än punkt (vilket blir en viktig del i Hallbergs taktsättning.)

OKÄND skriver:

Löpande diktbok, således, ej en bukett poem.

Ja. Alltså prosalyrik (och kortdistans: 8 x 0,15 x 53 + 3 x 0,15 + 1 + 3 = 68 m +- 0,05 m. Således ingen mil ur det perspektivet, vilket jag är tacksam för.)

Ann Lingebrant:

Konstruktionen är sträng med horisontella textrektanglar som löper sida efter sida, inuti dem ryms ett brus som tar in alla tänkbara frekvenser. I ett slags prosaflöde uppstyckat i kortkorta meningar och enstaka ord utan versaler skvalar mediaverkligheten tillsammans med triviala vardagsiakttagelser. Politiska världshändelser, väderprognoser, affärskedjor, inköpslistor, fjällväxter, bensinmacksutbud, metapoetiska anspelningar: allt svischar förbi på samma nivå, nedmalt till små knappt identifierbara korn.

En korrekt beskrivning sånär som på två saker. Det inte är så enkelt som ett brus. Det är inte ett brus vilket som helst. Det är ett noggrannt färgat brus (Hallberg skriver någonstans i Mil att bruset är rosa vilket antyder att hon är medveten om just det), så långt ifrån alla tänkbara frekvenser tas in, men det är heller aldrig ett syfte för författaren. Vi ska återvända till det.

Lingebrant igen:

En röd tråd går ändå att reda ut: ett intresse för linjer och streck som slår en båge till ”Friktion”, vilken inleddes med läsanvisningen ”riktlinjer, streckkoder”. Band präglar layouten såväl som associationsbanorna, som spänner från kassettband, fabriksband, radband, spännband och tejprullar till järnvägsräls, tunnelbanor, ledstänger, floder, latituder, supersträngar, övergångsfaser och bärande konstruktioner.

Som de flesta av recensenterna (och Mils läsare antar jag) har Lingebrant hittat något. Band återkommer på en mängd olika plan i Mil. Frågan är vad exakt det är som Lingebrant (och vi andra) har hittat? Röd tråd är inte en tillräckligt bra metafor i det här sammanhanget. Och det är inte ett intresse. Jag skulle vilja kalla det resultatet av Mils viktigaste ordningsprincip (ett nyckelord för min kritik); en gestaltning av fenomen som studeras inom de språkvetenskapliga fälten kognitiv lingvistik och psykolingvistik, och tidigare inom den sk. strukturalismen (bland annat; kärt barn har många namn…) Viktigt för att förstå vad som händer i Mil är dock att särskilja på ordens ljudbilder och deras begrepp. Associationer till andra ord kan väckas, och förvandlingar startas, genom båda dessa sätt att betrakta ord.

Lars-Inge Nilsson (Borås tidning), som för övrigt knappt lämnar startblocket i sin recension (han fastnar alltför länge i ett resonemang om man ska försöka tolka eller bara läsa) uttrycker sig såhär:

Omtagningar och systematiska variationer av ordmaterialet

Och OKÄND (Ösgöta Correspondenten):

Hallberg arbetar intensivt och synkront med flödet och koncentrationen. Med upprepningen, omtagningen, och avvikelsen …

I Mil förskjuts och överlagras ständigt och jämnt ljudbilder (en aspekt av ord) och begrepp (en annan aspekt av ord). Som läsare får du följa ordet bands väg genom författarens hjärna, och se hur det ständigt transformears, då det stöter på tankar, minnen och andra ord. En medveten gestaltning av en teori om hur hjärnan arbetar med ord om man så vill. Att hon har valt ordet band är inte en slump, men inte helt viktigt heller. Hur som helst fruktbart och en djup brunn att ösa ur (eftersom löpande text är som band, meningar är som trådar och texten är en väv etc. etc.) För övrigt finns där andra ord som återkommer i ständigt nya skepnader. Detta skapar bland annat en känsla av sampling. Fraser spelas upp, spelas in, och spelas upp igen, i andra sammanhang, mixade.

Tillbaka till Lingebrant:

Det är monotont, och det är förstås meningen i denna manglande löpandebandpoesi. Formen är samtidigt vidöppen och tillsluten: vilka krockar som helst får plats, men ingenting tillåts sticka ut och lösgöra sig från skvalet, inga sprickor uppstår.

Här måste vi stanna upp. Försöker man läsa Mil i jakt på mening, laddade bilder eller förmedling av stämningar och känslor, som poesi, då är det monotont och skvalande. Mer än så: ödsligt. Dock måste jag framhålla att Mil inte låter monotont, om man bara lyssnar till texten som till ett främmande språk. Något räddas faktiskt Mil av att Hallberg har en talang för rytmik och sätter den väl i arbete. Lustigt nog är det ingen av recensenterna som nämnt något om hur Mil låter.

Lingebrant hävdar vidare att inga sprickor tillåts. Visst, inte enligt konstruktionsritningen som Hallberg lagt stor möda och tid på, som den duktiga och plikttrogna ordingenjör hon är. Men inte ens Hallberg lyckas att inte vara mänska. Mer om sprickorna senare. För de finns och räddar, tillsammans med rytm och ljud, Mil från ett totalt poetiskt haveri.

Mönster är något som Hallberg arbetar aktivt med. Läs vad Fredrik Hertzberg (SvD) skriver:

Detta sätt att skriva kräver en stor koncentration, kan man tänka sig; att skapa mönster genom analogier och upprepningar, sammanfoga parallella skeenden, skapa verbala kontraster för att undvika enformighet …

En av den mänskliga hjärnans mirakel är dess fantastiska förmåga att producera, upptäcka och lagra mönster. Hallberg är mycket fascinerad av ordmönster, och konstruerar aktivt mönster efter en teoretisk mall. Just det: mall… Ett monumentalt problem är att texten ser så autentiskt ut, på ytan, med alla vardagliga ord, fast den egentligen är höjden av falsk konstruktion och illusion. Skulle ni fråga Hallberg, skulle hon säga att hon observerat sin egen hjärnas språkprocesser, dess arbete med ord, ljud, minne och associationer, men det är en lögn. Det är inte naturligt; det är övertydligt, tillrättalagt och sökt. Inte ens om texten skulle vara skriven i ett enda svep, oredigerad, skulle vi ha tillgång till en korrekt transkribering av hur (Hallbergs) hjärna arbetar med språk. Problemet är givetvis själva skrivakten, som kräver att Hallberg är fullständigt koncetrerad samtidigt som hennes syfte kräver att hon låter medvetandet springa fritt… I efterhand klipper och klistrar hon med en neurokirurgs tålamod och noggrannhet.

Åter till våra recensenter och Fredrik Hertzberg (SvD), som tappar fotfästet när han försöker sig på att resonera kring mening. Och har man inte insett att mening inte hör hemma i denna typ av icke-poesi, drattar man omkull:

Söka mening tillsammans med författaren – för ”Mil” handlar mycket om jakten på mening. Att försöka se i dunklet.

Och senare halkar han på samma fläck:

Meningen tar plats i meningarna men också mellan dem; de vita fälten ovanför och under texten blir också betydelsebärande, som för att markera att texten ­företräder bara en liten, nästan slumpmässigt utvald bit av verklighetsflödet.

Pladask, Hertzberg!

Inte heller förstår Hertzberg att inte bara mening är satt på undantag, utan också bilder i klassisk poetisk mening, för han skriver helt felaktigt:

Det är lite som en serie foton där kameran vänts antingen mot marken eller mot himlen, där allt det vi är vana att se är frånvarande men det perifera är närvarande.

Anna Hallberg själv står halvanonymt och tittar in i kameran, fångar den vardag som utgör temat i hennes nya, tredje diktsamling Mil.

Bilder på ett klassikt vis intresserar inte Hallberg i Mil överhuvudtaget. I Mil är det fruklöst att skapa mening ur vad orden signifierar, ex. en kycklingklubba med grillkrydda, och föra in den betydelsen i en annan bilds kraftfält. Som jag redan visat, utspelar sig Mil på en annan semantisk nivå. Det som upptar Hallberg är snarare ordens språkliga form och vilka processer komplexet ordbild/ordljud sätter igång rent kognitivt, som jag också nämnt. Detta är kopplat till en annan sak Hertzberg fått om bakfoten.

Att Hallberg väljer ord från den sk. vardagen, ska inte tolkas som att hon syftar till att gestalta den. Två saker handlar det om. För det första behöver orden vara sådana att de inte står i vägen för hennes språkforskning, diktens verkliga syfte. Det betyder att de ska vara så oladdade som möjligt. Ord ska fästa vid andra ord, men ingen betydelse ska fästas vid ord. För det andra behöver hon en metod för att dränera de få betydelsemättade ord som hon trots allt använder. Den metoden varierar, men bygger mycket på att isolera ordet och fly det. Relativisera det, bryta ner det, istället för att använda laddningen och bygga utifrån den. Lustigt nog får Hallberg en rent ideologisk poetik på köpet; orden blir lika värda. Eller ovärda. Hallberg pressar hårt ut det poetiska ur poesin, som saft ur en citron, tills orden bara blir sin form, sitt ljud (skalet) och sin påverkan på det gestaltade författarmedvetandet (som föder nya ord enligt regler.) Orden förlorar all annan laddning.

En skoningslös relativisering, som blir etter mer amoralisk eftersom en annan konsekvens är att inget subjekt får uppstå och stjäla scenen; före ett subjekt hinner uppstå löper bandet av text vidare, snabbt, snabbt så att vi springer ifrån meningsfostret, så att det dör av brustet hjärta. Finns inget subjekt finns heller inga känslor. Vi rör oss i en död och övergiven värld. Orden Darfur och Sudan upprepas då och då, men, trots vad de signifierar (folkmord, våldtäkter, svält, sjukdomar och död) tillåts de inte (för ordningens skull) betyda mer än sten och gräs i Mil.

Syftet med Hallbergs poesi i Mil skulle bli motarbetat av sådant som laddade ord, djärva bilder, känslor, berättelser och stämningar. Och eftersom hon inte heller är intresserad av att undersöka hur poetiskt språk fungerar i oss, utan bara språk rent generellt, ja, då hamnar hon i det vardagliga språkbruket, och kan till och med kasta gliringar från det till en mer hög litterär språkvärld.

Les Murray säger såhär i en intervju från The Paris Review 2005:

Too much of poetry is written in the same Literary Studies sociolect that criticism is written in, and out of concerns that come from criticism. It’s secondary and has yielded primacy to criticism. It follows that the intellectuals, once they tire of shamanism, dismiss us altogether and have their spiritual adventures in their own idiom.

Det är inte helt passande på Hallberg, för hon skriver till synes inte med ord ur en språkvetenskaplig vokabulär, men hela hennes projekt vilar på ett språkvetenskapligt intresse, och ordningsprinciper direkt hänförda till språkprocesser, och på så sätt blir det ganska träffande ändå. Det finns hundälskare som skriver Voff!-prosa om hundar, och här har vi att göra med en språkkritiker som skriver psykolingvistisk och strukturalistisk poesi, utifrån egna och andras tankar om språkets processer.

Innan jag helt släpper kritikerna från min kritik av Mil, ska vi titta på vad Kristian Lundberg skriver:

Mil bekämpar inte bara sin egen tillblivelse utan också försöken till förståelse.

Språket, dikten, är ett virus också det – motgiftet är inte tystnad eller kaos, snarare tvärtom, struktur, ordning.

Något bekämpar en tillblivelse, men det är inte Mil som bekämpar sin egen, utan Hallberg som bekämpar Mil. Från att bli vad? Lundberg närmar sig något viktigt när han skriver om ordning och struktur som ett virus/vaccin. För det är just ordningen, reglerna, och därmed struktur och komposition som är det som konstituerar Mil, och för att ordningen ska upprätthållas, måste Mil som poesi dö.

Och hade Hallberg lyckats skriva en text enligt de ordningsprinciper jag har hittat (det finns säkert fler om man letar vidare) hade Mil blivit fullständigt amoralisk och skrämmande värdenihilistisk. Sudan och Darfur. Ett lårben knäcks på den grillade kycklingen någon äter. Kanske var en sådan relativisering inte meningen, men den uppstår, och den är vidrig. En läsning av en formfulländad Mil hade varit en livshotande tortyr för varje levande och kännande varelse.

Men Hallberg misslyckas. För trots att hon desperat försöker hålla berättelser och känslor borta, bryter de igenom. Inte minst när hon verkar vara trött och blir slapp. Det enda som ger mig behållning av Mil, förutom en mycket fin känsla för rytm och ljud, är just de små passagerna. Något hände den trettonde januari nittonhundranittiofyra. Någon försökte ta livet av sig genom att skära upp en handled. Det är inte tänkt att det ska få vara mer laddat än något annat i Mil. Men det blir det. Anledningen till att händelsen letade sig in i Mil väcker hopp, och visar på stora brister i hur avgränsat och kallt Hallberg ser på språket. Språket går inte att skilja från livet. Självmordet, och de känslor som det väcker, bär på så mycket känsloenergi att Hallberg inte pallar att stå emot. Hon krackelerar under trycket och in skiner ljuset, om än för bara en kort liten stund.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.