129. Sorgband

Djurnatten. Svepta i en tjock mörkläggningsväv
som sövt ljuden i sina täta maskor. Vi andas – in
blå fjärilar – ut grå nattsvärmare.

Mina ögon hänger som två dåligt sydda knappar
från väven. Rädslan går hög, och med sin tungspets
når den ögonen, som dinglar och slår.

Över den gröna rörpälsen, genom den våta andedräkten
springer en uppskrämd jasmin, fort fort så att de vita
blommorna bildar ett yrande moln efter den.

Blodpölen på den spruckna huden ålar sig sakta,
mot det sköra ljuset som de stora ekarna kastar
där de betar mjukt tunt vitt hår.

Så lyfter en flock vass från flodens fingrar. Och ännu en.
Som svärmar av bennålar far de genom rädslan,
rätt genom väven, och förbränns i väteljuset där bakom.

Genom de fina hålen strilar en glödande snö.
Sent är det. Och kallt. Jag tar in ögonen,
kryper ihop och drar kronbladen tätt runt djuret.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s