119. Arbete med dikt som ska följa ett ostinato

I förrgår såg jag en fantastisk himmel. Molnen låg räfflad i långa rader, som plogad åkermark, fast rundare. Ulliga ormar tätt intill varandra. Jag tänkte att rymden sköljt vågor över himlen, och lämnat den räfflad som en sandbotten. På ett enda ställe i det tjocka molntäcket som låg över Djurgården och Saltsjön såg jag en fin skåra där solens strålar föll ner. Och det var verkligen strålar; det påminde om en sädeskärve.

Synen väckte en så besynnerlig känsla av upprepning i mig. Välkända element, kombinerade bara en aning annorlunda, fick synen att framstå som helt ny. Kanske grep intrycket fatt i flera olika minneskomplex i mig på samma gång, minnen som annars aldrig hade möts?

Nåväl. Om det försökte jag få till en dikt, och spenderade en halvtimme igår morse och en kvart på kvällen. Visionen har inte riktigt hittat hem i mig. Det får gro lite till, snart ska den dikten bli skriven.

När jag ser det hela för mig igen nu, återupplever synen i minnet, ackompanjeras visionen av en envis musikalisk fras; den förvillande enkla rytmen från andra rörelsen i Beethovens sjua, där han på ett genialiskt vis gång på gång återanvänder ett ostinato om en fjärdelsnot, två åttondelsnoter och två fjärdedelsnoter. Varför vet jag inte, men den himmelska synen lät så. Låter så.

Det blir diktens rytm. Tam, ta, ta, tam, tam.

Antal verser och strofer får ge sig senare. Nu måste jag fortsätta med annat.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s