118. Vad gör man …

… en dag som denna? När det uppgivna vädret direkt kommunicerar med det sorgsna faktum att nästan fem procent av vår befolkning uppenbarligen upplever sig så bortstötta, utanför och illa behandlade att de i sin desperation valde att returnera all smärta som förtvivlat och förvirrat hat via sina röstkort?

Att läsa poesi på kafferasterna visar sig vara ett lyckosamt val. Jag letade fram Göran Sonnevis Klangernas bok från 1998, och reflekterar över två orimmade sonetter, som just i detta nu är omistliga.

#1

Som fjärrljud genom örontrumpeterna
kommer kraven, om exklusion av
det vidriga___Jag vet inte___Det ska
hindras från att ta makten

men kan inte uteslutas, utan att
det vidriga växer___Så är jag
ändå del___Vi är i detta som är
Jag har detta vins smak på tungan

Allt blod smakar som vin___Se dig
i spegeln___Det är någon som
skrattar åt dig___Kvicksilvret

självt skrattar___Hur kan någon
uthärda sin egen blick, ens
om den är ansikte mot ansikte?

#2

Men när den vidrige kommer och
ser på dig med inkvisitionens
ögon, vågar du då försvara honom,
ge honom rätt till existens

Det finns inget svar___Jag vill
gå det vidriga emot, men jag
vill inte vara bland de rättfärdiga
För då har jag inte längre

friheten, inte heller mot
det vidriga___Så här kan jag röra mig
i labyrinten___Det hjälper

inte den vidriges offer___De
har all rätt___Så är de heller
inte rättfärdiga, utan själva rätten

Och så finns det folk som påstår att poesi är onyttig?

(Beklagar att jag inte lyckades få till det typografiska 100 %. Understreck (___) ska egentligen vara tomrum.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s