102. Jag kan ej förtiga hus (av Boel Schenlær)

På natten på den djonk som är mitt hotell
blir täcket alltför tungt, alltför varmt så jag
nödgas lägga mig vid sidan av.

En annan kropp ligger i sängen bredvid min.
Självsuggestion är det enda jag har med mig.

Vad ska världen med dig till? sa min far till mig
på dagarna när jag var ett litet barn.

Jo, du farsan, här är svaret, tänker jag högt
bullar upp täcket i sängen som blir ett hus
och vänder mig mot den andra människan
som jag omfamnar medan jag faller i sömn.

2 responses to “102. Jag kan ej förtiga hus (av Boel Schenlær)

  1. Kim Larsson

    Instämmer. Jag vill inte gnälla på ett ord. Riktigt, riktigt bra. Ett ömtåligt, personligt tema som gestaltas helt utan sentimentalitet. Vackert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s