76. Poetiken som vanföreställning

Att aktivt ägna sig åt en poetik, att sträva mot en diktning, är en sorglig sorts dårskap. Att formulera ett ideal på den abstraktionsnivån måste ofelbart leda till misslyckanden för själva diktningen, och ett ständigt tärande på poeten själv, en konsumtion av något i en som inte återbildas.

Nej, det är den enskilda dikten som kräver sina egna och unika axiom, och skrivandet av den är samtidigt ett avtäckande av dess grundsatser. Allt annat är bara glasskärvor som du sväljer i tron att det är is. Men det är ack så vanligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s