67. Kärlek som vågekvation

Våga!
svalla mina ögon;
det är bönen.

Forsa, ande,
över de vassa
stenarna.

Lämna ett vågrippel
på min sandbotten.

Våga!
trots strändernas svält;
trots ensamma vågor som
tunnas ut och dör.

Trots sorgliga solitoner;
blänkande silversjalar och
blanka benskärvor.

Våga!
vada ut i din
kroppvätska

krossa spångskiktet
mellan dig och mig.

Flämtar, andas;
kärleken kastar om oss;
sandkorn i en våg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s