41. Blodvåg (en ungdomssynd från gömmorna)

Gudars like synes mig människan vara,
hon som till det öde landet förpassar
overklighetens torra tårar;
hon vars kronblad är pulsarer.

Blod!

Jorden och havet:
jordskalv, blodskam, vattendöd;
blodvåg av betong.

Skalv!

Lekande barn
kvävs av sitt sommarlakan;
skrattet sköljs till havs.

Blod!

Hamnen stinker skämd
ärtsoppa av kroppar och
mosade drömmar

Så rist hjärta, rist!

Och skölj våra ögon,
röda med blodskummad sorg.

Sänd ut blodvågor som doftar
syrén och såpa, rena lakan
och kanelbullar.

Kronbladen bultar på det svarta
havet; i himlen; så ock
på jorden.

Ty sorgens efterskalv
är kärlekens epicentrum.

Kommentarer inaktiverade.