39. Det kallas ensam

Kör jag längs asfaltsvägen knaprar jättarna
på min frilagda gråhet varje dag;
som vore jag en Prometheus.

Går jag den vindlade stigen,
över jord och rötter,
rycks jag ur livmodern av molnskökorna,
och styckas av deras vassa fingrar;
blir ännu ett fosteroffer.

Som du ser finns det smala mellanrum;
i de är det vitt och blankt och tomt.

Kommentarer inaktiverade.