38. Slavmentalitet

Min stam svälter,
fallna drömmar skräpar vid min fot;
de ruttnar aldrig.

Kråkan ser med stålögon
hur vajrarna spelar
i den vaxgula luften.

Runt mina stam. Sen
runt vad jag nu kan se
att jag aldrig sett.

Det skär sig in.
Jag växer över stålet
som fängslar mig; glömmer det,
som spänner runt min kärna.

Vi har blivit som träd,
och fjättras till jorden.

Dödsdrömda.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.