31. Hur det går till

Vad gör ni när ångesten ansätter er? När ni vill gråta men inte kan? För att det är tomt, ödsligt i er. Ett ödeland, en öken, hela djävla schablonen paketerad och klar. Ensam i en glasskrossöken, på alla fyra. Och ni inser att den där tomheten, det är vad ni är. Det du ser är det du är. Mörkret vill ha dig. Det finns ingen tid för stilistisk, finess då. Här handlar det om att överleva till morgonen. Jag brukar vandra över gärdet, när mörkret ligger med marken. Gärna på fredagar när de flesta är med andra. Då är det bara jag, kajorna på Filmhuset och Kaknästornet. Det går till och med att skrika där utan att skrämma någon. Gå bara ända till mittpunkten; smärtpunkten. Om du sätter dig på huk, och skriker med munnen nära marken, är det ingen som hör. Det går att lägga sig där också. På den kalla fuktiga marken. Om man slickar på de vissna grässtråna känner man att man lever och glömmer smärtan för en stund. Spring dig svettig till närmsta björk. Smek nävern med fingertopparna. Men väl hemma, vad du än gör: sup inte. Knapra inte. Det gör allt bara värre. Vagga av och ann. Tänk på allt sorgligt, försök gråta, det lindrar. Är du känslostörd som jag, kan du inte. Därför skriver jag; skriver, skriver, skriver, bara för att driva undan, bort från mig själv, bort från den svarta kärnan som vill suga in mig, svälja mig. Hur lever jag? Finns det inget ljus, ingen Gud som kan hjälpa mig? Jag vill inte lida, jag är verkligen ingen romantiskt lidande konstnärssjäl, tro inte det, jag vet att det här är ynkligt, jag önskar att jag slapp, jag själv skulle aldrig kunna älska mig; jag älskar mig inte, det finns inget att älska, jag har ju knappt en själ alls, den har jag redan gett upp, skrämt iväg. Vad gör jag nu, när jag skrivit klart? Det som återstår.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.