29. Artaud, Beckett och jag.

Många år sedan. Känslan av kniven som skar i köttet. I mitt kött. Den sitter under huden, den blir du inte av med.

Fyra timmar tog det för kirurgen att sy ihop mig. Morfinet gick ur kroppen långt innan han var klar. Grät, frös, skalv, spydde. Sedan fick jag tre eller fyra omgångar med lokalbedövning, minns inte. Ryggen kändes uppblött, kunde inte annat än ligga och titta på blodet som droppade ner på det ljusbruna golvet, och flöt ihop till en pöl. Påsar med blod.

Elva gånger högg han mig. Först över bröstet, då var det dags att avlägsna sig. Hann inte undan kniven, den träffade mig med full kraft i nacken. Föll ihop, blev sittande på marken. Nio hugg till i min rygg. Jag bara satt där och kände hur kniven högg. Jag fick allt; allt hat som hade dämts upp i honom; allt han fått. Han kunde inte sluta, han försvann; det bara högg, gång på gång på gång. Ett vredesvridet vansinne.

Kände ingen smärta först, kroppen stängde av. La handen i nacken; det kändes som mör blodig oxfilé. Mjukt, varmt och kladdigt. Handen dröp av blod. Det rann ur mig; jag rann ur mig. Hur kom jag in på toan? Hur kunde jag resa mig och gå? Tiden var en frusen tunnel. Ingen runt mig sa eller gjorde något. Ingen. Inget. Föll ur mig. Fann mina ögon i en spegel.

Är det nu vi dör? frågade de, mina ögon.

Vad svarar man på det?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.