23. Dialog

– Hej Gunnar!
– Hej!
– Hur är det?
– Finfint! själv?
– Jodå… Är du säker på att… allt är som det ska?
– Jaa, han drar på svaret, – borde det inte vara det eller? Du, däremot ser lite bekymrad ut…
– Gunnar. Som din vän, känner jag att jag måste tala med dig om en sak… Jag hade hoppats slippa, jag hoppades att du, ja, helt enkelt, skulle inse det själv. Lova att inte ta inte det här personligt!
Gunnar rynkar på ögonbrynen, och hans leende rinner av.
– Jaha. Hur ska jag annars ta saker, menar du? Äh, fåna dig inte. Säg det!
– Alltså, Gunnar, ser du inte?
– Vadå?
– Vad som händer?
– Nej…
– Gunnar. Du håller på att bli en one man circus, som du slirar runt och kraschar in överallt. Det här! Hela den här blogg-prylen du envisas med. Varför gör du det? Ingen läser väl poesi på bloggar, inte ens om det vore Ann Jäderlund, eller jo, förresten kanske, men det är inte min poäng; lägg ner det här innan du gör bort dig fullständigt, innan det är försent! Snälla, om inte annat för min skull.
Gunnar skiner upp, och skrattar.
– Var det bara det? Tror du inte jag vet? Äh, det där är bara fånerier. Jag bryr mig inte. Jag har inget att bevisa, och förresten är jag redan så förhärdad att det liksom inte tar, även om någon skulle smäda och håna mig.
– Är du säker på det?
– Ja, ganska. Oroa dig inte, det är ok. Sånt här är bra, nyttigt för själen. Ödmjuka sig lite. Tänk vad jag har varit kaxig i miljöer där jag har varit någon, hur jag har hunsat runt och varit arrogant och djävlig; nu får jag smaka på det själv, det är bra.
– Men tystnaden, klarar du den? Ingen bryr sig ett skvatt om vad du skriver, än mindre om dig.
– Nej, varför skulle de? Det kan man ju verkligen inte kräva, eller hur? Sådana här forum är som gjort för amatörer som mig; världens bästa träningsläger! Du ska se, att om tio år har gräddan av alla poeter gått digitalt i en eller annan bemärkelse. Det är ofrånkomligt. Jag, jag är som vad Kazaa var för peer-to-peer, eller vad nåt. Liknande. Vi behövs också. Äh, oroa dig inte för mig. Jag klarar mig bra. Folk i bloggvärlden är som folk är mest. Till slut får man de läsare man är värd.
– Inga alls?
– Haha, ja, någon ska väl vara misslyckad också, eller hur? Jag tar den rollen.